Plötsligt stod de i entrén: hyresvärden, låssmeden och socialsekreteraren. Trots att Ulla hade levt i bostaden i 14 år, aldrig missat en hyresavi och aldrig fått några klagomål från grannarna var beskedet från besökarna den dagen glasklart.
Eftersom det var Ullas dotter som stod på kontraktet skulle avtalet sägas upp. Vart Ulla, nyss fyllda 80 år, skulle ta vägen struntade besökarna i.
Ullas berättelse är tragisk och visar samhället i dess mest fyrkantig form. Men hennes erfarenheter är inte unika.
Alltför ofta ser vi på Stockholms Stadsmission hur äldre hamnar i kläm när kontakten mellan kommunens förvaltning och bostadsbolagen brister. Priset för försummelsen mäts i mänskligt lidande, men också i kronor och ören.
Idag lever 1 500 personer äldre än 65 år i hemlöshet i Sverige, enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning. Tyvärr kan många fler framöver gå samma öde till mötes som Ulla. När andelen fattigpensionärer ökar och alltför få billiga hyresrätter byggs ökar risken för hemlöshet i gruppen.
Andelen pensionärer med låg ekonomisk standard förväntas öka fram till år 2060, visar en prognos som den statliga Pensionsåldersutredningen presenterade 2011. På Stockholms Stadsmission ser vi redan konsekvenserna av utvecklingen. Stödbehovet bland personer över 65 år både ökar och skiftar karaktär.
Aktiviteter riktade till äldre syftade länge till att skapa gemenskap och bryta social isolering. Numera handlar våra insatser istället allt oftare om att hjälpa människor i deras myndighetskontakter och att tillgodose basala behov som mat, vård och hjälp att hitta en bostad.
Stockholms Stadsmission och flera andra idéburna organisationer bidrar varje dag till att mildra äldres utsatthet. Vi gör vad vi kan med de resurser vi har.
Men för att åstadkomma verklig förändring krävs att politikerna, både kommun och stat, agerar. I vår årliga hemlöshetsrapport Hemlös 2014 kräver vi handling.
Till att börja med måste kommunerna bli bättre på att samarbeta, både internt och med de lokala bostadsaktörerna.
Äldre med en komplex problematik, men även människor vars enda utmaning är deras ålder, hamnar alltför lätt mellan stolarna när ingen vill ta ansvar för individen på det sätt som skedde med Ulla. Det är en oacceptabel försummelse av samhällets sköraste medlemmar.
Men även äldreminister Åsa Regnér måste nu visa handlingskraft. Det duger inte att som den tidigare regeringen låta kommunerna bära huvudansvar för hemlösheten.
Vi efterlyser en nationell hemlöshetsstrategi. Den skulle självklart inte lösa hemlöshetsproblematiken i en handvändning, men däremot tydliggöra utmaningarna och hjälpa vilsna kommuner att fokusera.
Men det brådskar. Alldeles för många saknar en trygg boendesituation.
Hur många fler äldre ska behöva drabbas innan staten förstår att kommunernas insatser inte räcker till?