Foto: Hasse Holmberg / TT
Debattinlägg

”Låt livet gå före städning och homestyling”

Livsstil ·

”Jag vill att vi tar och sänker ribban – rejält. Att vi slutar städa sådär hysteriskt varje gång vi väntar besök, och slutar be om ursäkt för att vi faktiskt har ett liv som ibland måste få gå före städning och homestyling”, skrev Erika Hedman Bergström i oktober 2015.

”Jag har inte hunnit dammsuga, förlåt!”

Jag är på väg hem till en barndomsvän som precis blivit mamma, och halvvägs dit skickar hon ett sms. Jag drar en djup suck. Skriver ”vad bra” och får ett ”haha” tillbaka.

Hon tror att jag skämtar, men jag kunde inte vara allvarligare. För jag är så fruktansvärt trött på de där jag har inte hunnit städa-ursäkterna som haglar över mig så fort jag kommer hem till vänner och bekanta.

Dels för att det inte är sant, jag minns inte när jag senast blev hembjuden till någon med diskhon fylld av disk och dammråttor bakom soffan. Jag vet inte om det någonsin har hänt.

Och dels för att jag inte bryr mig ett skit om det är städat eller inte när jag kommer hem till människor jag gillar. Jag lovar, jag kommer tycka lika mycket om er ändå. Kanske till och med mer.

För åh vad jag längtar efter att komma hem till någon med brödsmulor på köksbordet och barnens leksaker utspridda över hela golvet. 

Men det är förstås inte ens i närheten av rörigt när jag kliver in i min kompis nyrenoverade lya med högt i tak. Nej, faktum är att det känns som att kliva rakt in i ett hemma hos-reportage från något superflashigt inredningsmagasin.

De jättegröna växterna har aldrig mått bättre, böckerna är prydligt ordnade efter storlek och färg i bokhyllan och i soffan ligger (de fluffiga) kuddarna perfekt. Och så luktar det rengöringsmedel. Och doftljus.

Det är tyvärr inte första gången det här händer. Nästan alla jag kommer hem till har ett glänsande rent hem och skitsnygga möbler (en perfekt mix av dyr dansk design och loppisfynd från Österlen).

Ibland är det så fint att jag knappt vågar röra mig, än mindre släppa lös barnen. Jag vet inte om det alltid ser ut såhär hemma hos folk, men hur som helst känner de uppenbarligen ett behov av att visa upp ett perfekt hem.

Och det gör mig så oerhört stressad, för det betyder ju att jag också måste storstäda innan jag bjuder hem folk. 

För ja, det är så det känns. Ett stökigt hem duger inte. Ett skitigt hem är ett totalt misslyckande. Jag vet inte hur många gånger jag har haft panik inför att ta hem folk.

Trots att jag absolut inte har haft tid, har jag prioriterat att plocka undan, diska upp, dammsuga och skura toaletten innan besöket står där och vill gå husesyn.

När allt jag bara vill är att känna att jag duger, trots tandkrämsfläckarna i handfatet och den överfulla tvättkorgen. 

Det har gått så långt att jag drar mig för att bjuda hem kompisar.

I alla fall de där kompisarna med det perfekta hemmet. Det blir helt enkelt för ångestladdat. Och jag går mycket hellre hem till vänner som bor i hem som inte får mig att känna mig värdelös.

Där man märker att det faktiskt bor människor.

Jag vill att vi tar och sänker ribban – rejält. Att vi slutar städa sådär hysteriskt varje gång vi väntar besök, och slutar be om ursäkt för att vi faktiskt har ett liv som ibland måste få gå före städning och homestyling.

Ikväll kommer en kompis och hans nya flickvän hem till oss.

Jag har inte dammsugit på två veckor och våra fönster är så smutsiga att man inte ser vad det är för väder ute, men vet ni vad? Det struntar jag i. Och jag vägrar skicka något ursäkta röran-sms.

Jag hoppas att ni gör samma sak.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.