Hon är 14 år gammal och blir utsatt för det värsta en människa kan råka ut för. Hon blir våldtagen och berövad den viktigaste frihet vi har. Rätten till den egna kroppen.
Han är ett år äldre än hon och våldtäkten sker på en skoltoalett. En plats som ska vara trygg för alla elever.
Det kunde ha slutat där. Hon kunde ha fått tid till att bearbeta det hemska som hänt med hjälp och stöd från omgivningen. Istället sker det som aldrig får ske.
Ett helt samhälle vänder sig mot henne och ställer sig bakom han som utsatte henne för våldtäkten. Senare får han dessutom ta emot sina skolkamraters hyllningar i kyrkan vid skolavslutningen. Platsen är Bjästa, söder om Örnsköldsvik i Ångermanland och ni kanske minns Uppdrag gransknings prisbelönta reportage om det.
Idag förknippas Bjästa inte framför allt med den geografiska platsen utan med det fruktansvärda fenomenet med att hålla våldtäktsmän om ryggen.
Den stora debatten som kom efter den händelsen var välbehövlig eftersom det inte var första gången detta hänt, även om Bjästa är det mest extrema fallet vi känner till.
Bjästahistorien borde ha lärt oss något om hur vi ser på förövare och behandlar brottsoffer. Speciellt de med makt i samhället, politiker, journalister och andra opinionsbildare, bör alltid ha detta i åtanke vid brottsfall.
Men tydligen har lokala medier inte lärt sig någonting: Midsommarafton 2013 sker en våldtäkt i utkanten av Sundsvall. En man våldför sig på en kvinna han känner sedan innan. Han blir senare dömd i både Tingsrätt och Hovrätt.
Därför är det fullständigt obegripligt att Tidningen Ångermanland, bara fem år efter Bjästafallet, väljer att låta den dömda våldtäktsman gråta ut i media.
I slutet av december förra året publicerade Tidningen Ångermanland en artikel. Efter kritik är nu plötsligt artikeln är nu ändrad i efterhand på nätet. I texten fick den dömda mannen möjlighet att beklaga sig över hur tufft livet är och att det är svårt att ta hand om familj och företag.
Mannen fick oemotsagd hävda sin oskuld utan brottsoffrets version i Tidningen Ångermanlands artikel.
Våldtäkten förminskades dessutom till ”tafs” i texten vilket signalerar att det inte var så himla farligt ändå. Våldtäktsmannen benämndes först som ”företagaren” och offret som ”kvinnan”.
Denna modiga kvinna som förutom att ha gått igenom allt det fruktansvärda en våldtäkt innebär utan dessutom en utdragen rättsprocess skrev en insändare som svar på artikeln om ”Företagaren”.
Chefredaktören Jimmie Näslund på Tidningen Ångermanland skriver ett svar som inte ens innehåller en ursäkt utan istället ett rättfärdigande av att de publicerat intervjun med den dömde mannen.
Den rådande våldtäktskulturen i samhället, som säger att kvinnor inte riktigt har rätt till sin egen kropp, ska inte befästas ytterligare av medier.
Tidningen Ångermanland i synnerhet borde ha funderat ett varv extra. Det på grund av att de tidigare publicerat en hyllningsartikel till samma präst som höll i skolavslutningen där våldtäktsmannen i Bjästa mottogs av applåder.
Att låta våldtäktsmannen och inte offret vara den som hörs ännu en gång, nära Bjästa på kartan och dessutom av en nyhetstidning är under all kritik. Journalister har en stor makt då det som skrivs i tidningen är sanning för många människor
Det som händer när journalistiken förminskar innebörden av våldtäkt är att det sänder helt galna signaler till yngre män.
Ett nej kanske inte är ett nej och om det bara är ”tafs” så är det nog okej ändå. Det resulterar även i att färre kvinnor vågar anmäla eftersom rädslan för att samhället ska vända ryggen till är så pass stor.
Jag hoppas att Tidningen Ångermanland i framtiden inte bidrar till att sprida en snedvriden bild av fler våldtäkter.