Debattinlägg

Låt oss hedra terrorns offer genom att minnas världens orättvisor

Publicerad
TERRORISMENS OFFER ·

Sven Wollter på europeiska minnesdagen för terrorismens offer:

I dag håller vi minnesdag för terrorismens offer, och det gör vi rätt i. Men låt oss inte glömma bort all terrors inneboende orsak: Kampen om herravälde och ekonomisk makt. Nelson Mandela och de mördade svenska arbetarna i Ådalen är bara några av historiens otaliga exempel på frihetskämpar som av överheten fördömts som terrorister eller hot mot rikets säkerhet, skriver Sven Wollter.

Den 16 mars 2003 dödades den tjugofyraåriga amerikanska medborgaren Rachel Corrie, när hon tillsammans med andra fredliga och obeväpnade aktivister försökte hindra den israeliska krigsmakten att jämna palestinska hem till marken på Gazaremsan. Det israeliska svaret på andra Intifadan som bröt ut år 2000 hade vid det laget skördat hundratals civila offer – inte minst kvinnor och barn.

Denna marsdag hade en israelisk befälhavare beordrat en bulldozer att utplåna ett bostadsområde med 1700 lägenheter, eftersom man misstänkte att husen utgjorde skydd för prickskyttar. Rachel Corrie ställde sig på knä tjugo meter framför bulldozern, med händerna lyfta i en fredlig gest.

Bulldozerns förare reagerade inte. När den närmade sig försökte Rachel fly men snubblade i gruset och maldes ner under det över 50 ton tunga fordonet.

Israeliska myndigheter menade att Rachel hade sig själv att skylla, och att hon borde ha varit medveten om att området betraktades som en krigszon. De internationella lagar som stadgar att civila människor skall skyddas i krig av vilken part det vara må, gillades alltså inte av Israel eftersom man hävdade att aktivisterna skyddade terrorister – och således själva måste betraktas som sådana. Samma argument användes när nio turkiska fredsaktivister dödades ombord på Freedom Flotilla 2010.

De mördade var terrorister.

Nelson Mandela satt i fängelse i 27 år, varav 18 på fängelseön Robben Island, anklagad för terrorism. Det var apartheidregimen som gav sig rätten att utnämna ANC och var och en som kämpade för frihet och demokrati i Sydafrika till terrorister.

Likaså drabbades, och mördades, frihetskämparna i Algeriet när de organiserade sig i Front de Libération Nationale, FLN, på 50-talet. Då var det fransmännen som kallade alla motståndsmän för terrorister.

Även den vietnamesiska frihetsrörelsen, FNL, sågs på 50 och 60-talet som terrorister av amerikanarna, och dessförinnan av fransmännen. När engelsmän, tyskar, belgier och fransmän begick folkmord i Afrika på 1800-talet var det de förtryckta som kallades terrorister. Så var det också efter andra världskriget när de afrikanska folken sökte sin frihet från kolonialismen. Till exempel blev Patrice Lumumba i Kongo mördad av belgisk militär, och Jomo Kenyatta var en svart djävul i västvärldens ögon när han ledde Mau Mau-rörelsen för Kenyas frihet.

I Tsarens Ryssland slaktades folket söndagen den 9 januari 1905. Över 200 000 obeväpnade demonstranter i St Petersburg besköts av militär. 4 000 dödades – men det var demonstranterna som var terrorister. Under Kennedys presidentstyre anfölls Kuba 1961. Anfallet vid Grisbukten misslyckades, men motivet var terrorhotet från Fidel Castro.

Jag skulle kunna fortsätta räkna upp exempel i timmar. Och vi skall inte glömma de dödade svenska arbetarna i Ådalen 1931. De sågs som ett hot mot rikets säkerhet. Eller alla som gjorde motstånd mot Hitler och nazismen och arkebuserades med terrorstämpel i pannan.

Jag hatar våld. Vanligt folk gör det. Jag har suttit i fängelse för vägran att ta tag i en k-pist. Jag kan däremot inte garantera att jag inte skulle göra motstånd mot makter som hotade den tillvaro jag finner värd att försvara. Och jag vet att jag då skulle bli kallad terrorist.

Regissören Reza Parsa gjorde för några år sedan kortfilmen Möte med ondskan. Den handlar om en man som avser att spränga en självmordsbomb. I filmen sitter han i en bil utanför den arena som är målet för attentatet, och talar in ett sista brev till sin dotter. Filmen är 11 minuter lång och finns på Youtube.

Filmen försvarar inte mördandet. Men den ger en glimt av den andra sidan, den vi sällan begrundar i vår avsky för det våld som drabbar oskyldiga. Och det är just det det handlar om.

Vi noterar hur drönarmaskiner lemlästar allt i sin väg med ett lätt tryck på knappen från en som sitter mil därifrån. Vi noterar det, ryser till en sekund, och öppnar en Coca-Cola för att skölja ner den bittra smaken. Det handlar ju inte om oss.

Men vi har soldater i Afghanistan, granatgeväret Carl Gustav skördar offer på krigsskådeplatser långt borta, Boforskanonen sätter skräck i folk världen över, våra  Jas-plan gjorde insatser i Tunisien och säljs både här och där. Så nog vet vi vad terror vill säga. Nog vet vi att exportera hett stål och lidande för sköna dollar. Den vackra blågula fanan är fläckad av blod.

Vi uppmärksammar minnesdagen för terrorismens offer idag, på årsdagen av det fruktansvärda bombdåd som i Madrid 2004 tog över 190 människors liv. Det gör vi rätt i. Men låt oss inte glömma bort all terrors inneboende orsak. Kampen om herravälde och ekonomisk makt, olja och mineraler.

Jag tror inte att någon enda människa spänner på sig ett bombbälte och offrar sitt enda liv, om hen inte tror på sin sak. Det är trots allt en viss skillnad att trycka på en knapp på en flygbas, mot att låta sitt kött och blod och hjärna spridas ut på en gata nånstans. Vilka är våra egentliga fiender?

Det är frågan vi borde ställa oss själva.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Terrorism

Mer i ämnet