Vänster: Jeanette Fors-Andrée, Krishanterare och medierådgivare. Höger, en kondoleansbok bredvid ett tänt ljus och ett fotografi på Benny Fredriksson på Kulturhuset i Stockholm. Benny Fredriksson var under många år chef för Stadsteatern i Stockholm och han avled 58 år gammal. Foto: Claudio Bresciani/TT

”Vi måste prata om mediernas roll och den offentliga skampålen”

Publicerad

DEBATTINLÄGG · ”Mediedrev – vår tids offentliga skampåle – har ett högt pris. Det senaste årets personliga tragedier på grund av medias hantering av #metoo är ett tydligt exempel på det. Karriärer och liv förstörs. Stadsteaterns Benny Fredrikssons bortgång är tyvärr ett oerhört tragiskt exempel på det. Lärdomarna från #metoo får inte gå till spillo”, skriver Jeanette Fors-Andrée.

I större utsträckning än tidigare fungerar journalistiken idag som både åklagare och domare. Men domar fälls utan att bevis anses vara något relevant.

Mediedrev fungerar som en offentlig skampåle. En offentlig avrättning där karriärer och liv förstörs. Där individer står avklädda. Förlöjligade och förnedrade.

Det oroar mig hur klumpiga uttalanden, mänskliga misstag och människans ofullkomlighet får oproportionerliga konsekvenser. Oproportionerliga straff. Och det bekymrar mig att enskilda individer baserat på anonyma källor och generella berättelser hängs ut.

I helgens Söndagsintervjun berättar Benny Fredrikssons hustru Anne Sofie von Otter om misstagen som medierna begick i samband med publiceringarna och hur mediedrevet i förlängningen kostade Benny livet.

Lärdomarna från #metoo får inte gå till spillo. Det är viktigt att vi har en debatt om medias roll och ansvar. Utan debatt kan vi inte dra lärdomar från tidigare misstag.

Och utan lärdomar från tidigare misstag kommer samma misstag att upprepas. Det är därför skrämmande hur mediehusen lyser med sin frånvaro, både i självkritik och i den öppna debatten.

”Kriget mot journalistiken – Så kan förtroendet för journalistiken upprätthållas i en tid av attacker från världens mäktigaste man och ett framväxande socialt medielandskap.”

Det var rubriken till ett av DN:s seminarier i Almedalen 2018. Så gott som samtliga redaktionella chefer på de större mediehusen var närvarande och nickade instämmande när Alan Rusbridger, som beskrivs som en av vår tids ledande publicister med sina 20 år som chefredaktör för brittiska The Guardian, konstaterade att mediehusen tappar i tillit.

Att förtroendet för medierna räddas genom att redefiniera medias roll. Genom att släppa taget om tabloidjournalistiken, lära av tidigare misstag och leverera relevant journalistik i en tid där faktabaserad nyhetspublicering är viktigare än någonsin.

Att nicka instämmande är en sak. Vad som händer i praktiken är något helt annat. I praktiken saknar etablerade medier självkritik inför fällningarna i Pressens Opinionsnämnd.

Jag ser ingen redaktionell chef i ett insiktsfullt och seriöst samtal om de här frågorna. Det är skrämmande hur mediehus som utkräver ansvar från andra, skyddar sitt eget hus när det väl kommer till kritan.

Hur de som förväntar sig transparens och öppenhet hos andra, duckar. Och hur media, som ställer höga krav på andras tillgänglighet, själva går och gömmer sig. Dubbelmoralen.

I praktiken har mediehusen inte ens definierat något problem att lösa. Expressens Thomas Mattsson försvarar namnpubliceringarna under #metoo med argumentet att pressetik inte handlar om en exakt vetenskap och att offentliga personer ska tåla granskning.

Offentliga personer ska tåla granskning. Men jag menar att pressetik absolut inte får handla om godtycke och att media inte ska fungera som en offentlig skampåle med offentlig avrättning som affärsidé. Journalister ska inte fälla domar – det är rättssystemets roll.

Jag tror att mediehusen genomgår en identitetskris där de i jakten efter att hänga offentliga profiler, i jakten efter sensationsrubriker och snabba klick, tappat greppet om sin egen roll och tagit sig friheten att fälla domar.

Det handlar ofta om individer som inte är dömda eller åtalade för brott, men som av medierna behandlas och framställs som kriminella.

Jag tror att mediedreven och försvagningen av medierna är två sidor av samma mynt. Mindre redaktioner, hårdare konkurrens, snabba publiceringar och jakten efter att vara först spär på drevmentaliteten.

Samtidigt saknar medierna förståelse för vad mediedrev faktiskt gör med de som drabbas. Det kan finnas en teoretisk förståelse. Visst. Men inte en praktisk.

Det är viktigt att de som utsätts för sexuella övergrepp får sina fall prövade i rättsliga processer. Det jag är kritisk till är medias hantering. Uppdrag granskning vågade göra det andra inte vågade – de granskade medias hantering av #metoo.

Vi behöver få tillstånd en debatt om de här frågorna. Utan debatt är jag rädd att vi kommer att se fler personliga tragedier. Och med fler personliga tragedier följer ett samhälle som misstror medierna, ett samhälle där få vill prata med journalister, ett samhälle som bygger på rädsla för mediedrev.

Den rädslan hämmar organisations- och samhällsutveckling och fungerar som en bromskloss för innovation och hållbara verksamhetsbeslut. Rädslan att göra fel blir nämligen större än viljan att testa och lära sig på vägen.

Rädslan gör att vi på sikt kommer att ha svårt att attrahera bra personer till förtroendeuppdrag, till nyckelfunktioner inom det privata näringslivet och till ledande positioner inom kommun- och myndighetssverige.

Den offentliga skampålens pris är för högt. Från det perspektivet är det viktigt att se att underhållningsformatet går rakt emot samhällsnyttan.

Jag menar inte att makthavare och offentliga personer inte ska exponeras. Tvärtom har journalistik en central roll i ett demokratiskt samhälle.

Flera granskningar är berättigade och nödvändiga. Flera kriser är självförvållade. Bedrägeri, kriminalitet och oegentligheter ska få konsekvenser. Men att utkräva ansvar är en sak – att göra förnedringsjournalistik med offentlig avrättning som affärsidé är något helt annat.

Att granska en sakfråga och skildra den från olika vinklar och perspektiv är en sak – att skuldbelägga enskilda individer i syftet att berättiga en granskning är något annat.

Lika viktigt som att granska makthavare och offentliga personer är det att ställa sig frågor som: “När använder vi vårt vapen på fel sätt? När går vi för långt? Och när kan vi skildra samhällsproblem och oegentligheter utan att förnedra människor och bidra till personliga tragedier?”

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Benny Fredriksson 1959-2018

Mer i ämnet