De två centrala frågorna i svensk säkerhetspolitik är förhållandet till Ryssland och till NATO. De har ett nära samband.
För några dagar sedan förövades ett fruktansvärt terrorbrott i Stockholms centrum. Den misstänkte förövaren är enligt uppgift en medborgare i Uzbekistan i före detta Sovjetunionen.
Ett liknande terrordåd genomfördes en vecka tidigare i Sankt Petersburg av en kirgiz, också från Centralasien. På rysk sida har man lång erfarenhet av terrordåd i sitt eget land, inklusive av dåd med ursprung i Centralasien.
President Putin har framfört sina kondoleanser till den svenske kungen för vad som hänt i Stockholm. Samtidigt har man från rysk sida klagat på att Sverige i praktiken avvisar allt samarbete med Ryssland.
Den svenska opinionen är den mest rysslandskritiska i hela Västeuropa.
Många svenska politiker och ledarskribenter använder Ryssland som ett tillhygge för att påverka opinionen till förmån för ett svenskt medlemskap i NATO.
Det är anmärkningsvärt att de politiker och ledarskribenter som förespråkar svenskt medlemskap av NATO inte vill inse konsekvenserna av sitt förslag.
Det är riktigt att det säkerhetspolitiska läget i Nordeuropa har försämrats under de senaste åren. Det finns flera orsaker till detta:
- De underliggande motsättningarna mellan öst och väst från det långvariga kalla krigets dagar har aldrig blivit riktigt uppklarade.
- NATO:s och EU:s expansion österut har utlöst skarpa defensiva reflexer hos ett Ryssland, som fortfarande styrs av sitt sovjetiska förflutna
- Det militär-industriella komplexets inflytande i USA, som med hammaren som instrument letar efter spikar att slå ned. ”Åsikter är som spikar – lätta att slå i men svåra att dra ur”, som min farbror Arne Hirdman en gång skrev.
- Den ryska besattheten av militär säkerhet efter alla de invasioner som under århundraden drabbat Ryssland.
- Och mera konkret beror det på dels den ryska interventionen i Ukraina i en dragkamp med EU, NATO och USA om relationerna med detta land, dels de kraftiga reaktionerna från västs sida på detta ryska agerande, vilket utlöste farhågor hos de baltiska staterna och Polen.
Allt detta har lett till att spänningen mellan Ryssland och västmakterna har skärpts och till att konfrontationslinjen har förskjutits till vårt område, Östersjöregionen. Detta påverkar Sveriges säkerhetspolitik negativt.
Att i denna situation åtgärder vidtas för att förstärka en svensk försvarsmakt som länge försummats är naturligt och lovvärt. Men försvaret är endast en del, ja den sista delen av den totala svenska säkerhetspolitiken.
Hur mycket vi än rustar upp och vilka försvarsallianser med NATO eller andra länder vi än ingår, kan vi aldrig överleva som nation om ett stormaktskrig mellan kärnvapenstater skulle utbryta i vår region.
Vare sig vi är medlemmar av NATO eller inte, skulle vi i så fall bli indragna och gå mot vårt fördärv.
Ett medlemskap av NATO eller en informell och osäker försvarsallians med USA är därför inte lösningen på Sveriges säkerhetsproblem.
Vi måste i stället och i första hand tillsammans med andra likasinnade länder och politiker arbeta för att minska stormaktsspänningarna i Nordeuropa.
Det sker inte genom fler och större militära övningar utan genom idogt diplomatiskt arbete såväl bilateralt som inom internationella organisationer för att minska den ömsesidiga misstron och genomföra radikala spänningssänkande åtgärder, vilka minskar de militära nivåerna i vårt närområde och risken för okontrollerbara incidenter.
Den viktigaste faktorn i säkerhetspolitiken är geografin. Sverige ligger där det ligger. Vi måste därför sköta våra relationer med stormakten Ryssland på ett sätt som gagnar oss själva.
Det gäller samarbete mot internationell terrorism, lösandet av andra svåra internationella frågor, samarbetet i Östersjön, utvecklande av handel och folkliga kontakter.
Den nuvarande militära inriktningen av den svenska säkerhetspolitiken i konfrontation med Ryssland, vilken förordas av många debattörer, är att slå huvudet i väggen och leder inte till något gott vare sig i den nuvarande situationen av ett nytt slags kallt krig eller vid en fortsatt kall fred.
Än mer obegripligt är att just i Sverige med sina långa fredstradition så har krigshysterin blivit som störst.
Under de senaste 25 åren har osäkerheten om Sveriges säkerhetspolitik blivit stor såväl i förhållande till den inhemska opinionen som vad gäller utlandets syn på Sverige.
En sådan osäkerhet gagnar inte ett litet land som Sverige. Vi vill inte att andras felbedömningar skall styra vår politik. En uppryckning och mer realism behövs i den svenska debatten.
Vi kan inte agera som Groucho Marx: ”Gillar Ni inte mina principer, har jag andra”.