Nyamko Sabuni har fått kritik för sitt uttalande om att ”mångkultur inte är eftersträvansvärt”, vilken tycks härstamma från på vad kritikerna själva läser in i begreppet mångkultur – snarare än vad Sabuni inkluderar i det.
Som konsekvens eroderas och undermineras det konstruktiva samtalet.
Debattklimatet i Sverige har enligt min mening länge hållit en så låg nivå att jag rentav anser det ovärdigt svensk politik. Där medvetna feltolkningar och smutskastning inte sällan förekommer.
Idag har vi en tendens att fördöma ett uttalande innan vi har förstått det. Istället för att söka förståelse och bemöta idéerna bakom formuleringarna, fördöms Sabuni i det här fallet utifrån fyra ord.
Men vad tycker Sabuni egentligen? Vad var det hon menade?
Exempelvis säger Johan Pehrson (L) att han har svårt att tro att Nyamko Sabuni skulle vara mot ”mat, musik, kläder”. Det har jag också svårt att tro, för när jag läser Sabunis citat om att mångkultur “skapar isolerade öar av olika kulturer och etniciteter och nationaliteter”, får jag intrycket att det inte är det hon menar.
Risken är alltså att de pratar om två olika sorters mångkultur; två olika definitioner av samma företeelse.
Det kan därför vara bra att skilja på mångkultur och mångkultur. Så låt oss i ett försök att nyansera dela upp begreppet i ”mjuk” och ”hård” mångkultur.
Ponera att ”mjuk mångkultur” skulle innebära en mångkultur som vilar på gemensamt vedertagna värderingar – säg, de mänskliga rättigheterna. Ovanpå denna grund finns sen en myriad av mångfald och kultur; olika traditioner, matkulturer, musikstilar, religion med mera.
En fantastisk mångfald och kulturell rikedom som jag har svårt att tro att särskilt många skulle opponera sig mot.
Låt oss å andra sidan ponera att begreppet ”hård mångkultur” innebär att det enda människor kan enas om är gruppers rätt till de egna värderingarna. Detta innebär att mänskliga rättigheter inte nödvändigtvis är någonting som alla håller med om – och att det är helt okej.
Det är trots allt valda eller socialt nedärvda värderingar som råder inom gruppen. Det är värderingar som skulle ha lika stor rätt att existera som någon annan grupps dito.
När Sabuni säger att ”mångkultur inte är eftersträvansvärt” tolkar jag det som att hon syftade på hård mångkultur. När skribenter kritiserar henne får jag intrycket av att de talar om mjuk mångkultur.
En snabb googling avslöjar nämligen att samma skribenter som kritiserar Sabuni också var kritiska när Yasri Khan vägrade ta en kvinnlig reporter i hand.
Man skulle kunna dra slutsatsen att Yasri Khans agerande var i linje med ”hård mångkultur” – och därför inte nödvändigtvis fel i sig, beroende på vilken mångkultur man förespråkar. Ändå kritiserade de Yasri Khan. De kritiserade ett uttryck för ”hård mångkultur”.
Om både Sabuni och hennes kritiker har en negativ inställning till hård mångkultur, håller de då inte i själva verket med varandra?
De som fördömer Nyamko Sabunis uttalande och vet med sig att de samtidigt har ifrågasatt Yasri Kahn borde därför reflektera över hur Sabunis åsikter skiljer sig från deras egen.
Vi har här ett ypperligt tillfälle att förbättra den politiska debatten i Sverige.
Sök förståelse och bemöt sedan, istället för att förutsätta och fördöma. Om mångkulturbegreppet måste breddas på kuppen är det endast en positiv konsekvens av ett konstruktivt samtal.