Så fort det går att sätta ordet ”skägg” i en rubrik släpper journalister normala principer om källkritik. Ta till exempel nyheten som spreds i dagarna, att skägg skulle innehålla fler bakterier än toaletter.

Den redaktör som ser att en TV-station i New Mexico har tagit bakterieprover på skägg skulle kunna ställa några följdfrågor:

Tog de prover från andra kroppsdelar att jämföra med? Från personer utan skägg? Från en smartphone som den som du just nu läser den här artikeln på medan du sitter på toa?

I själva verket finns bakterier överallt. Ett skägg som inte innehöll några bakterier hade varit en större nyhet.

En studie publicerad i Journal of Hospital Infection förra året visade att det finns ungefär lika mycket bakterier på män med skägg som män utan skägg, men att vissa bakterietyper är vanligare hos rakade män.

Att veckans ”bakterienyhet” var nonsens kom också tidningen Metro fram till efter att ha pratat med en professor i bakteriologi. (Men först efter att själva ha publicerat samma nonsens.)

Det finns flera exempel på att skägg konsekvent får Sveriges journalister att tappa fattningen:

• ”Den moderne mannen odlar skägg för att han känner sig hotad av andra män”.
  Nej, det gör han inte. Men att män har skäggväxt och blir skalliga hänger samman med att människan är en art som lever i stora grupper.
   
• ”Vi har nått peak beard”.
  Nej det har vi inte. Men det finns stöd för att en viss skäggfrisyr framstår som mer attraktiv om den är ovanlig.
   
• ”Skägg blockerar 95 procent av UV-strålarna”.
  Nej det gör de inte. Däremot skyddar skägg sämre mot UV-strålar ju högre solen står.

Exemplen illustrerar att det finns tillfällen då nyhetsredaktioner inte skiljer nonsens från riktiga nyheter, vilket väcker frågor.

Menar de att vetenskap är ett ämne som tillåter att man struntar i att kolla fakta? I vilka andra fall behöver man inte ägna sig åt källkritik i så fall?

Vi kan trots allt förstå lockelsen i att tumma på reglerna. Skägg genererar klick.

Det är ett ämne som väcker känslor eftersom det är djupt personligt för varje skäggig person samtidigt som omvärlden bär på förutfattade meningar om hurdan en skäggbärare är (han är en taliban eller hipster eller galen professor och så vidare).

Vi förstår också att det är kul att förlöjliga en ”trend”. Men det är inte bara trendängsliga Stockholmare som har skägg, vilket redaktionerna tycks tro.

Hockeyslutspel och hårdrocksfestivaler är ett par av skäggets vanligaste habitat.

Lyfter man blicken utanför Stockholms innerstad år 2015 kan man se den verkliga storyn: att trenden att raka sig nu är på väg att släppa för den här gången, även om den under 1900-talet höll i sig ovanligt länge, historiskt sett, i ovanligt breda folklager.

För att vi ska slippa skriva den här artikeln en gång till kommer här några tips till alla journalister nästa gång ni sätter igång med en artikel på temat ”ny studie visar att skägg…”:

• Lita inte blint på universitetens pressmeddelanden. Läs istället den vetenskapliga studiens sammanfattning. Och lokal-tv räknas inte som vetenskap.
   
• Ring en svensk forskare och kolla om resultatet verkar relevant.

Om det sedan visar sig att det inte finns något att berätta:
låt skägget gro i ro.