Efter en mindre lyckad fotbollskarriär som sjuåring ville jag börja rida. De stora maffiga djuren lockade mig både från hagen och från stallet. Just stallet där hästarna bodde kändes trevligt, alla var glada och hästarna trivdes bland människor som älskade dom.

Efter min första ridlektion bestämde jag mig: yes, ridning skulle det bli. Mina föräldrar har alltid pushat mig och min syster att prova ett flertal sporter och det är jag glad för idag.

Det är fantastiskt att få hålla på med nåt som man brinner för och kan utvecklas genom, både själv och i lag.

Just ridsporten är ju egentligen mer en individuell sport, fast ihop med sin häst. Det är mycket som ska stämma mellan häst och ryttare. Det är säkert samma sak i lagsport, vad vet jag? Min karriär som fotbollsstjärna slutade efter 14 dagar.

Nåt jag verkligen vill lyfta fram inom ridsporten är sammanhållningen man får inom familjen. Jag jämför min familj med vänners och de blir ofta splittrade mellan basket- och hockeyturneringar.

Så är det inte hos oss. Vi är tillsammans i stallet, på träningar och på tävlingar. Det hade ju i princip varit omöjligt för mig att kunna tävla utan mina föräldrars stöttning och support.

Man åker på tävlingar och meetings (fler dagars tävling ), man bor, lever och andas häst. På hotell, i lastbil eller tält. Barnen leker med andra barn på samma tävling och föräldrarna pratar och diskuterar. Man är där för samma intresse, det man brinner för – hästsporten.

Jag är övertygad om att jag när jag blir äldre kan se tillbaka på min tonår som nåt helt fantastiskt. Att få kombinera den med familj och just hästar.

Nu är jag fullt medveten om att inte alla har den möjligheten. Jag tror att man kan få den gemenskapen och känslan i alla sporter, men jag ser det utifrån mig själv och mina erfarenheter.

Visste ni att ridsporten är Sveriges andra största sport efter fotboll, helt otroligt.

Det är en könsneutral sport där killar och tjejer tävlar mot varandra. Dessutom väljer man själv vilken nivå man vill tävla på.

Breda åldersgrupper gör att en nioåringåring kan tävla mot en 13-åring. Jag som är 14 år tävlar idag mot OS-ryttare som är 45 år.

Hur många sporter har det så?

Men det tråkiga är att pengar från kommunen går till typiska killsporter som hockey och fotboll, när många ridskolor har anläggningar som förfaller och tvingas lägga ner.

I storstäder satsas det på med nya arenor, men inte på ridsporten på landet. Ändå fyller vi både Friends Arena och Scandinavium under en vecka vid Horseshow-tävlingarna varje år.

Men det som är kul är att kärleken och intresset för just hästen inte skiljer sig nåt från att du rullar in med en sex hästars lastbil på en elittävling eller att du tar din cykel till ridskolan efter skolan. Vi delar samma passion ihop och det är grymt.

Tänk också hur mycket djuren gör för oss. De ställer upp i vått och torrt. Fraktas jorden runt och är där vi vill att dom ska vara. De gnäggar i stallgången när vi kommer i undran om du har en morot med dig. De vill ha den där klappen på halsen efter ett hårt pass. De kommer springande i hagen när vi ropar. De hoppar felfritt OS-banor och de lär massor av små barn att lära sig rida. Fantastiska djur.

Vad hade jag gjort utan min sport? Vad hade jag lagt mina timmar och mina drömmar och mål istället?

Den frågan blir jag nästan rädd för svaret på. Det hugger till i hjärtat av bara tanken att inte få umgås med mina hästar. Att få en startsignal på banan eller att få beröm av min tränare.

Lycka för mig är att se välmående hästar, en satsande ryttare uppnå sina mål eller ett gäng glada barn lämna ridskolan mer lyckliga än de kom. Flätade pannluggar, fina namnlappar på boxarna ritade av grymma kids. Morötter i havren och veta att jag får hålla på med den här sporten.

Alla människor. Hatten av för ridsporten. Vi är större än nånsin och intresset växer och växer.

För att bevara det vill jag hoppas på en schysst stallmiljö utan mobbing och skitsnack. Man ska pusha varandra och heja på varann. Låt stallet vara en frizon från allt negativt. Ridsporten är tuff som den är, så låt just gemenskapen vara grym.

Tack Blackie, Gevalia, Thonna, Stella, Bellman, Elvis, Ozzy, Hilda och Saga för allt ni gjort för mig genom åren. Bästa ponnysarna/ hästarna.

Only the sky is the limit.