25 augusti 2015, jag hade precis passerat Taksimtoget på jakt efter ett mysigt fik när en pojke i slitna kläder kommer fram till mig.

På arabiska säger han till mig, moster, jag svär vid gud, jag är hungrig.

Jag tittar på honom och känner att tårarna börjar bränna bakom ögonlocken. Han är vacker. Hans stora bruna ögon påminner om min sons. Men pojkens ögon är trötta och fyllda med sorg.

Jag tar med honom till en restaurang. Khaled heter han.

Khaled är 12 år och kommer från Aleppo.

Han har nio syskon och en mor som han försörjer genom att tigga. Han berättar för mig att sedan hans far mördades för två månader sedan har han blivit familjeförsörjare.

Jag berättar att jag också förlorade min far för två månader sedan. Han gråter för min skull och ber för mig mellan tårarna.

Khaled är bara ett av hundratals barn jag stöter på Istanbuls gator. Situationen är akut. Barn går utan kläder, hungriga och sover på samma gator som myllrar av turister. 

Se på mig ropar en tiggande ung man efter ett par passerande europeiska kvinnor. Ni behöver inte ge mig något men titta på mig. 

Orden har legat och gnagt i två veckor.

Tillbaka i Sverige ökar frustrationen.

Diskuterar vi verkligen här att vi inte har råd att ta emot fler flyktingar? Smaka på det. En 12-åring som betalar hyra. En 12-åring som försörjer 11 personer.

En 12-åring som går hungrig för att vara säker på att hans småsyskon ska ha tak över huvudet.

Det kan inte ha undgått någon att krisen i Syrien blir allt allvarligare. Konflikten kommer närmare och när bilder på barn som drunknat på flykt från helvetet i Syrien går det inte att värja sig längre.

Samtidigt som alla opinionsundersökningar visar att Sverigedemokraterna går framåt händer något annat med. Samvetet. Viljan att hjälpa.

Sverigedemokraternas mantra om att hjälpa flyktingarna på plats är uttjatat och allt fler frågar sig, vad kan JAG göra. Vad kan jag göra just i detta nu?

Jag har uppfyllts av en enorm stolthet de senaste dagarna när jag sett hur svenska folket rest sig och krävt lagliga flyktvägar till Europa och utökning av flyktingkvoten. 

Det är otroligt glädjande att se alla initiativ som tagits. Organisationer, kvällstidningar, fotbollsklubbar, individer har engagerat sig på olika sätt.

Insamlingar har startats, privatpersoner åker till strandade flyktingar i Grekland och Ungern för att hjälpa till med det de kan, plånböcker och hjärtan har öppnats.

Samtidig kan jag inte låta bli att undra, vad gör våra politiker och var i hela friden har Löfven tagit vägen?

Varför tar han inte chansen att verkligen lyssna till vad svenska folket nu kräver? Det finns inga förlorare här. Ja förutom Sverigedemokraterna kanske.

Vi måste inse att tiderna har ändrats.

Våra hjärtan och plånböcker måste förbli öppna även efter denna fantastiska känslostorm lagt sig. 

Om ett av Sverigedemokraternas främsta argument är att invandrare inte integreras så måste vi öppna våra hem också.

Bjud in flyktingar på fika i ditt hem, lär dem svenska, låt de umgås med dina barn, erbjud en praktikplats i ditt företag.

Visa rasisterna att en avgörande orsak till brist på integration är att vi svenskar inte har släppt in nysvenskarna. Vi har alla möjligheter att låta det svenska engagemanget bli en solskenshistoria.

Låta våra barn och barnbarn med stolthet läsa i historieböckerna att vi gjorde det enda rätta. 

Ni vet, snipp, snapp snut, godheten vann till slut.