Idag ses vapenfri tjänst som något okontroversiellt och journalister har en samvetsklausul. Vi måste erkänna det moraliska dilemmat när det gäller aborter och ge vårdpersonal samma klausul.
Att en läkare, sjuksköterska eller barnmorska skulle kunna uppleva en inre moralisk konflikt över att medverka i aborter, utan att nödvändigtvis vara abortmotståndare, är inte bara en möjlighet utan verklighet. Frågan är, varför ska moraliska dilemman undvikas?
I en doktorsavhandling vid Umeå universitet där 258 barnmorskor och 269 gynekologer fått svara på enkätfrågor, svarade var fjärde person, att de upplevt en inre moralisk konflikt i samband med kirurgisk och medicinsk abort. Dessutom ville 46 procent av de kvinnliga gynekologerna ha rätten att kunna vägra medverka vid aborter.
När en kvinna i Eskilstuna två gånger i rad, 2007 och 2008, fick abort då hon väntade flickor, men ville ha pojkar, upprördes personalen på kvinnokliniken över att tvingas medverka vid ingreppen. Socialstyrelsens besked var att det var omöjligt att hindra flickaborterna.
Dagens Medicin kunde 2011 rapportera om vårdpersonals djupa obehag över sena aborter då det händer att fostren fortfarande andas och rör på sig, i upp till en timme efter aborten. ”Alla tycker det är jätteobehagligt. Folk slutar på grund av det här. Ska det verkligen vara så här?” frågade sig en sjuksköterska som ville vara anonym.
Lättsamma moment i vårdpersonalens liv? Knappast. Etiskt pressande arbetsuppgifter? Absolut.
Hur mycket man får arbeta inom vården utan att behöva medverka i aborter, har aktualiserats efter barnmorskan Ellinor Grimmarks anmälan till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Trots villigheten att ta obekväma tider och alla andra arbetsuppgifter, samt bristen på barnmorskor, har de utlovade jobberbjudanden tagits tillbaka. Personal som tvekar kring abort gör bäst i att välja andra yrken, menar Vårdförbundets ordförande som tycks företräda den enda fackorganisation som inte vill stå upp för sina medlemmars intressen utan väljer arbetsgivarens sida.
Barnmorskeförbundet, som säger sig hämta inspiration från Bibelns berättelse om de hebreiska barnmorskorna i Egypten – vilka följde sina samveten och inte landets lagstiftning att utsläcka de nyfödda pojkarnas liv – ställer inte heller upp för barnmorskan Ellinor.
”Problemet med vårt samhälle är att vi försöker lindra det moraliska dilemmat [kring abort]. Men samhället skall inte lindra det moraliska dilemmat utan få människorna att erkänna det,” skrev en narkosläkare, som säger sig ha medverkat ett flertal aborter, till journalisten Paulina Neuding som publicerat brevet på sin blogg. Jag håller med.
Samvetsfrihet i vården handlar inte bara om moraliska dilemman kring abort. Från och med 1 juli 2013 har papperslösa och gömda laglig rätt till subventionerad vård i Sverige. Det var samvetsgranna läkare och landsting som åsidosatte lagen och följde sin inre moraliska kompass för att ge papperslösa adekvat vård.
Lagen var dessutom entydig när vapenvägran i det militära var förbjuden och hundratals ”samvetsömma” unga män fängslades för att de inte ville utsläcka liv. Idag ses vapenfritjänst som något okontroversiellt. Även de journalister som ifrågasätter att Ellinor Grimmark alls borde arbeta som barnmorska, åtnjuter redan idag den sortens samvetsklausul som de vill förvägra henne.
I journalistavtalets paragraf 3.3 står: ”Medarbetare får inte åläggas att utföra uppdrag som är förödmjukande eller som står i strid med hans eller hennes övertygelse.” Erfarenheter från Norge visar på att klausulen inte hotar pressen och det är därför troligt att så inte heller blir fallet med en samvetsklausul i vården när det gäller aborter
För fyra år sedan tog vi på SEA, tillsammans med ledare inom bland annat Syrisk-ortodoxa kyrkan, Katolska kyrkan, Svenska kyrkan och ett flertal frikyrkor, initiativ till Manifest för Samvetsfrihet som på ett särskilt sätt tar ställning för individens rätt att inte behöva tvingas till att medverka till aborter. Statskyrkomonopolet med sin aversion mot avvikande övertygelser gör sig nämligen plågsamt påmint i det statliga motståndet mot samvetsfrihet för vårdanställda.
Individers avvägningar mellan vad som är rätt och fel, vad som främjar ett gott samhälle med ansvars- och medkännande medborgare, och maximalt självstyre, grundas i den enskilda medborgarens samvete i vad som är det rätta när han eller hon ställs inför moraliska dilemman – inte att tvingas in i en paternalistisk konsensusnorm.
Att införa en samvetsklausul vore därför att bemyndiga vårdnadspersonalen och erkänna det moraliska dilemmat.