För detta överåklagare Sven-Erik Alhem i hovrätten i Malmö. Foto: Stig-Åke Jönsson
Debattinlägg

”Låt vittnen till grova brott vittna utanför domstolen”

”Det är dags att skippa huvudregeln att vittnet ska uttala sig under personlig närvaro i processdomstolen. De goda erfarenheterna av förhör via videolänk från annan domstol än processdomstolen bör leda till att vittnet kan utgå från att aldrig behöva inställa sig inför processdomstolen i ett känsligt mål”, skriver debattören.

Om debattören

Sven-Erik Alhem
Fd, överåklagare och förbundsordförande i Brottsofferjouren Sverige

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Dagens Uppdrag granskning förskräcker nog många idag genom sitt inslag i programmet om den straffrättsliga händelseutvecklingen efter en feg och ful misshandel en Valborgsmässoafton, där en man brutalt slås ner efter en attack av ett gäng mot det ensamma brottsoffret.

Många vittnen finns och de ser vad som sker. På platsen finns även kommunalt anställda fritidsledare. Många vittnen hörs kortfattat av polisen som kommer till platsen.

Läget ser inledningsvis gynnsamt ut för att brottet ska klaras upp med en lagföring som slutar med att alla de skyldiga kan lagföras och straffas.

Rättvisa måste ju skipas. Alla är ju lika inför lagen. Ingen ska tillåtas komma undan. Det gäller även den som lyckats sprida en nimbus av farlighet kring sig och som skrämmer folk till tystnad.

Eller? Tillåts i praktiken sådana individer att leva efter egna normer där de som ser vad de har för sig skräms till tystnad och aldrig ställer upp som vittnen? Precis som om någon vittnesplikt inte skulle finnas.

Det tar tid innan mer noggranna och ingående förhör hålls med vittnena i den aktuella utredningen. Efter hand blir det klart att vittnena hoppar av och inte vill medverka.

Efter en del rättsliga turer, där bl a en mobilinspelad videosekvens av misshandeln råkar få stor betydelse frias likväl i rätten den man i gänget som på inspelningen synes agera mest brutalt. Bevisningen räcker inte till. De tysta vittnena hade behövts i målet.

Är det så här vi ska ha det? Vad kan bli bättre?

Tidiga och väl dokumenterade förhör med alla viktiga bevispersoner kan vara utslagsgivande. Och där bedömningsunderlaget genom förhörsdokumentationen i form av videoinspelade förhör – som påpekats ofta och även i statliga utredningar – kan tillåtas få ett betydande bevisvärde i domstol om berättelsen inför rätten blir en annan eller uteblir helt.

Sådana förhör torde också minska risken för negativ påverkan av bevispersoner om det blir mer allmänt känt att det inte lönar sig att söka skrämma någon till tystnad som redan är ingående hörd under förundersökningen och där förhöret finns videoinspelat.

Anonyma vittnen – om laglig möjlighet framöver kommer att finnas också i Sverige – är något som bara kommer att kunna komma i fråga i särskilda undantagssituationer och kommer aldrig att vara en mer allmän lösning för att komma åt tystnadskulturens utbredning.

Att söka skrämma ett vittne till tystnad är ett synnerligen allvarligt brott inte bara mot den eller dem det direkt berör utan också mot själva rättsordningen och därmed demokratin.

Egentligen är brottet så extremt allvarligt att påföljden borde vara livstids fängelse. Men så långt torde vi inte nå även om en ytterligare straffskärpning på goda grunder kan förutses.

Jag anser också att vi bör söka åstadkomma bästa möjliga förhörsharmoni i domstol och därmed ge vittnen bättre förutsättningar i känsliga mål att vilja ställa upp och berätta.

Då tycker jag att det är dags att skippa huvudregeln att vittnet ska uttala sig under personlig närvaro i processdomstolen. De goda erfarenheterna av förhör via videolänk från annan domstol än processdomstolen bör leda till att vittnet kan utgå från att aldrig behöva inställa sig inför processdomstolen i ett känsligt mål.

Med all den oftast extrema påfrestning detta leder till. Om vittnet vet att det är normalt att inställa sig vid en annan domstol än processdomstolen och där det bara är känt för processdomstolen och inställelsedomstolen var vittnet faktiskt befinner sig tror jag att beredvilligheten att ställa upp och berätta ökar.

Allt inom ramen för gällande lagstiftning. Bara vi kommer bort från synsättet att huvudregeln bör vara personlig inställelse inför processdomstolen.

Jag tycker i stället att det är de bästa förhörsbetingelserna för vittnena som bör vara utslagsgivande. Processharmonin bör gälla även för dem.

Avslutningsvis tycker jag också att det är klädsamt om vi alla – innan vi kritiserar vittnen som inte vill ställa upp – ställer oss själva frågan: Är jag beredd att vittna under alla tänkbara förhållanden?

Svaret kanske inte är så givet.

En sådan fråga med efterföljande analys av det egna jaget tycker jag känns angelägen i sammanhanget.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.