Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Sofia Larsson-Stern har typ 1-diabetes sedan 2008. Foto: Privat/Joakim Wijk

”Lev mitt liv i fem minuter”

OPINION · ”Du kämpar inte bara med sjukdomen i sig varje dag, vecka och år. Du måste också kämpa mot allmänheten och deras fördomar. Deras pikar och okunskap”, skriver Sofia Larsson-Stern

Sofia Larsson-Stern
diabetiker som driver bloggen www.diabetesia.se

Du testar blodsockret när du vaknar på morgonen. Du doserar insulin till frukost, räknar kolhydraterna på tallriken, väger in huruvida du ska cykla eller ta bilen till jobbet. Kanske ska du träna senare idag? Skiner solen ute och värmer upp luften? Allt påverkar din insulindos.

När jag var 15 år fick jag typ 1-diabetes, en kronisk autoimmun sjukdom.

Jag hade fram tills dess nästan aldrig varit sjuk och förstod inte alls varför detta drabbade mig. Jag skötte ju mig, tränade och åt nyttigt. Var smal.

Det dröjde inte många minuter in i min sjukhusvistelse innan jag kom till ett par viktiga insikter.

Det var inte mitt fel. Jag hade inte kunnat leva på något annat sätt för att förhindra att bli sjuk. Jag skulle heller inte bli frisk. Kanske om fem-tio år, sa läkaren. Samma sak säger läkarna till dem som insjuknar idag.

Min högsta, största och käraste dröm delar jag med 50.000 andra i Sverige: att kunna säga ”jag hade diabetes”.

Jag vill nu be dig att leva mitt liv i fem minuter. Slut dina ögon och föreställ dig att du öppnar dem igen som typ 1-diabetiker. 

Att sköta en autoimmun, kronisk sjukdom är inte lätt.

Det är ett heltidsjobb utöver den sysselsättning du annars har.

Du kanske pluggar? Jobbar? Är mammaledig? Oavsett vilket så har du nu – i fem minuter – även ett arbete som du inte får betalt för. Ett arbete där du inte har rätt till några semesterdagar och som du heller inte kan säga upp dig från. 

Varje minut av varje timme av varje vecka av varje månad, under alla år, finns den där. Typ 1-diabetesdiagnosen som du varken bad om eller förtjänade.

Framme på jobbet, och mätaren visar pil nedåt. Har det redan vänt? Du som ska hålla den där viktiga presentationen inför din chef om fem minuter, men känner att det inte går med dina skakande händer och din suddiga syn. In med socker i munnen. Sitt ner. Andas. Låt svetten torka in igen. Bra, då kör vi! 

Presentationen är avklarad, om än något försenad. Lunch! Du hann inte packa någon låda och i restaurangen har de bara hamburgare och pommes. Hur mycket kolhydrater är det i brödet? Du får chansa med insulinet.

Eftermiddagen rullar på, men huvudet börjar dunka. Ögonlocken är tunga och munnen torr. Vad är det som händer? Blodsockret är högt. Doseringen till lunchen blev helt fel. Du doserar insulin. Går ut och promenerar en snabb sväng för att hjälpa ned blodsockret. Hur ska du nu hinna klart innan mötet klockan tre? 

Att ha typ 1-diabetes är ett heltidsjobb, tro mig. Jag har levt med det i åtta år nu. Så jag vet. 

”Kan inte du sticka dig någon annanstans, vi försöker äta här”, ”Det ser ut som att du knarkar” eller ”Fy faan vad jag hatar att se blod”. 

Alla tre är kommentarer som kan lämna djupa spår hos en typ 1-diabetiker.

Föreställ dig – de fem minuterna är inte slut än – att du inte bara kämpar med sjukdomen i sig varje dag, vecka och år. Du måste också kämpa mot allmänheten och deras fördomar. Deras pikar och okunskap. Du måste tillrättavisa och upplysa.

Och orkar du inte det – vilket är fullt förståeligt med tanke på allt annat du måste hålla koll på – så är det lätt att bara dölja. Att inte orka berätta för hela världen att du är sjuk – för då måste du ta dubbla fighter. Och en fight är faktiskt jobbigt nog.

Alla med typ 1-diabetes är hjältar. En funktion i våra kroppar är trasig, så den sköter vi istället manuellt.

Ni som är friska får insulin automatiskt av era fullt fungerande bukspottkörtlar, men vi hanterar det med sprutor eller pumpar. Vi räknar, omvandlar, tänker till, väger in, doserar, och utvärderar.

Vi är inte allergiska mot socker, vi har inte orsakat sjukdomen själva, och vi kan inte bli friska hur väl vi än sköter oss. Inte än. 

 I dagsläget finns inget botemedel för typ 1-diabetes, men vi kämpar varje dag med hopp om att en dag kunna säga ”Jag hade diabetes”.

Snälla samhället, ge oss inte ett intryck av att vi måste förminska eller rent av dölja vår sjukdom. Det gör allt så mycket jobbigare.

Döm mig inte innan du har levt mitt liv i fem minuter.

Världsdiabetesdagen

Visa

Forskningen går framåt, men med större ekonomiska möjligheter hade den kunnat gå ännu snabbare. Hjälp oss att fira vår dag genom att skänka en liten slant till forskningen. Varje dag insjuknar två barn i typ 1-diabetes i Sverige. Imorgon kan det vara ditt barn, ditt syskon eller din kompis. Tillsammans kan vi göra skillnad!

Sofia Larsson-Stern

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

diabetes

Mer i ämnet