Kommunikologin har de senaste dagarna hamnat i blickfånget. Efter serien Psykobabblarna i Vetandets värld i Sveriges radio P1 framgår att läran lutar sig mot (eller snarare faller med) ett antal rena neuro- och psykomyter.
Med vetenskapliga glasögon framstår kommunikologin med all tydlighet som ett skickligt paketerat luftslott utan evidens.
Argumenten till försvar som framförts av kommunikologerna själva om paradigmskifte, att vetenskapen och dess förträdare inte kan förstå eller granska dem och att de starkaste bevisen för att kommunikologin fungerar är alla människor som gått deras kurser, är diplomatiskt uttryckt intellektuellt impotenta .
Varför upplever då kommunikologerna själva, såväl som de som gått deras kurser och köpt in deras tjänster, att det fungerar trots att forskningen pekar på det motsatta?
Ett problem är att kommunikologin bland annat kännetecknas av en påfallande brist på självkritik.
Forskning i psykologi har visat att inkompetens inte bara hänger ihop med att man gör ett sämre jobb utan även med en tendens att överskatta sin egen kompetens och en oförmåga att inse detta, en så kallad blind okunskap.
En anledning till att många kommunikologer, eller de som köpt innehållet rakt av, inte inser problemen, kritiserar sin metod och generellt överskattar sin egen kunskap är alltså paradoxalt nog att de helt enkelt inte är tillräckligt pålästa och därmed saknar redskapen för att kunna reflektera kritiskt över det de gör och säger.
Deras uppenbara kunskapsbrister i det vetenskapligt baserade ämnesområdet psykologi gör dem även blinda för sin egen okunskap, något som resulterat i en uppblåst självsäkerhet, närmast hybris, och som tydligt exemplifierats i debatten då lärans grundare Fleiner och Sjöbakken uttalat sig till försvar.
I kommunikologin är nycklar viktiga och man pratar mycket om dessa ”rätta” nycklar. Det ironiska är att man från början glömde, eller tack vare blind okunskap aldrig hade grunden för, den viktigaste nyckeln av alla: förmågan att kritiskt granska och plocka ut det som har stöd i forskningen.
Kostnaden för den blinda okunskapen hos kommunikologerna och deras konsumenter är inte bara avsevärda summor skattemedel.
Det är även vad Ted Goldacre i sin bok ”Bad Science”, benämner ”opportunity cost of bullshit”, det vill säga nonsens och pseudovetenskap som distraherar från det som har större sannolikhet att fungera.
Det är svårt att helt värja sig mot irrläror som säljs in aggressivt, charmigt och glatt men en allmän upprustning och prioritering av kritiskt vetenskapligt tänkande överlag i samhället, utgör om inte ett fullgott vaccin så i alla fall en god start.
Det är när den kritiska garden sänkts hos tillräckligt många som kommunikologerna och dess likar kan glida under radarn hos vanligt, i normala fall förnuftigt tänkande, folk och organisationer och ostört och ogenerat prata psykobabbel i finrummet, innan de skrattar hela vägen hem till banken.