Idag, nära exakt fyra månader innan valet den 9 september, möts de svenska partiledarna i debatt i TV-programmet med det passande namnet Agenda.

Då kommer de högst troligen att tydliggöra sina ställningstaganden, sin vision för Sverige och vilka politiska frågor som de vill att väljarna ska fokusera på.

Valrörelsen och röstkampen är igång. Övertygelsekampanjen intensifieras.

Väljarnas uttryckta dagordning är dock av överordnad betydelse för att i efterhand förstå varför ett val gick som det gick.

Om man blickar tillbaka några mandatperioder, så säger den statsvetenskapliga dokumentationen att fyra sakområden dominerade just väljarnas agenda 2006: sysselsättningen, sjukvården, utbildning och äldrevård.

Enligt eftervalsanalyserna var skolan en kärnfråga för väljarna i förra valet, vilket har vidhållits ha varit en starkt bidragande orsak till Alliansens förlust.

Konfliktdimensioner och skiljelinjer saknas inte i denna valrörelse heller. Skattenivåer, reformbehov, arbetsmarknadsreglering, skola, äldreomsorg, familjepolitik, integration, migration, infrastrukturutveckling, klimat, jämställdhetsfrämjande insatser – välj och vraka bland positioneringarna.

De politiska företrädarna är pigga på att diskutera de flesta områden sinsemellan. Möjligen undantaget EU, då. Frågan är vad som hänt sedan sist? Det korta svaret är: 2015.

Vi lever nu i kölvattnet av en upprättad och nedmonterad Decemberöverenskommelse.

Därefter tycks haveridiskurser prägla område på område: skola – lärarbrist och dystopiutsagor om elevresultat; sjukvård – arbetskraft på massflykt, förlossningsvård i kris och sjukhusprojekt som är bortom överblickbar katastrofbedömning; migrationsfrågan framställs som klingan som klyver såväl opinion som den heliga Alliansen, utanförskap, segregation och säkerhetsväsende i fritt fall.

Den svenska samhällskroppens utmålat bekymrande plågor ges olika medicin från olika parti. Att universalreceptet stavas trygghet, det verkar dock de flesta partier ta fasta på.

Ja, detta tror jag blir valrörelsens stora signalord 2018: trygghet. Tryggad planet genom Miljöpartiet, tryggad inkomst genom Moderaterna, tryggad anställning genom Socialdemokraterna, tryggad vård genom Kristdemokraterna.

En kan fortsätta exemplifiera in i övriga led.

Inom politisk marknadsföring är ”stay on message” en välkänd strategi. Enligt den ska partiers budskap hålla samman och konsekvent användas vid varje kommunikationstillfälle.

Poängen är att väljarna lätt ska kunna para ärende med avsändare. Den utstående utmaningen för väljarna denna valrörelse är att avkoda tryggheten som ändamål, och även som kommunikativt grepp, hos de olika partierna.

Professor Peter Esaiasson har namngett svenska val. Det är ett smart drag för eftervärlden att minnas avtrycken: Per Albin-valet 1936, Grispremievalet 1952, Maktskiftesvalet 1976 (rekordhögt valdeltagande förresten!), Krisvalet 1994, Alliansvalet 2006, Åttapartivalet 2010.

Analytikergurus i den svenska valforskningens högborg i Göteborg torde redan sitta och fila på passande namn för 2018, hur försiktiga de än brukar vara med slutsatser för hastigt efter valresultat.

Min gissning är ändå att de redan nu smakar på något i stil med ”Det förvirrande trygghetsvalet”.