Mona Sahlin är som en gammal Chevrolet 1957, har varit med ett tag, väcker starka känslor och har en otvivelaktig V8 som mullrar under huven. Med en hel del repor i lacken så kanske den inte platsar på en veteranutställning med välputsade Volvo Amazon.
Men trots doftgranar och originalsäten hos de folkhemska bilarna är det ändå den gamla Chevan som lockar fram drömmarna. Därmed sagt att vi nog får höra motorbullret fler gånger, även om det kanske dröjer ett tag.
Mona Sahlin är på många sätt ett fenomen. Hon har varit snabb att fånga tidsandan, hon har inte varit rädd för att säga ifrån. Hennes talkonst retar en del, eftersom hon har ett enkelt anslag och dessutom har en övertydlig Tjockhultsdialekt.
Hon umgås med konstiga postmoderna människor som odlar särart och identitetspolitiska markörer.
Hon har varit kampvillig i situationer där andra politiker vikt ner sig. Det finns omvittnat att hon under saneringspolitikens tuffa år var en av dem som manade till ståndaktig konsekvens. Som inte blev byxis av att media gnällde och insändarsidorna stormade.
Det var också den orädda Mona Sahlin som skaffade henne fiender.
Hon fick sitt elddop när nationens gubbar 1990 snodde ihop ett stoppaket som trotsade allt förnuft – och inför den folkliga vreden gömde de sig i kulisserna och skickade fram henne att ta smällarna.
Det kom att skapa ”mosa-Mona”-kampanjer som gjorde henne till en av få politiker som vanligt folk känner till. Men som också skapade en beundrarskara som förlåter henne misstag och dumheter därför att de tycker att hon fortfarande har kvaliteter som dagens annars rätt trista politiska anhang saknar.
Mona Sahlin har således både vänner och fiender. Men vid sådana här tillfällen är det förstås kritikerna som dominerar, de andra tiger.
Det är märkligt vilka obegripligt starka känslor av primitiv natur som rörs upp. Resultatet är inte bara att hon är ett givet diskussionsämne när socialdemokrater försöker skadeinventera sitt sönderfallande parti, utan också att hon har en ständig hotbild.
Det var också därför hon föll på den berömda Tobleronen. Det handlade inte om chokladbiten, eller att hon använt sitt kontokort på ett olämpligt sätt. Andra politiker hade slarvat lika mycket, men Mona Sahlin blev i folkopinionen dömd för evigt.
Skälet var förstås att Tobleronen kom att bli en markör för 90-talets nedskärningar och hårda omprövningspolitik. Människor kände sig övergivna och kränkta. I det förvirrade politiska läge som då rådde, och som bland annat födde Ny Demokrati, behövdes det en syndabock.
Någon som kunde dra på sig ett frigörande hat av den typ som folkmassan kräver.
Det blev Mona Sahlin. Och sedermera kom hon på samma sätt att naturligt passa in som syndabock för det multikulturella samhällets skavanker.
”Mona-Toblerone” blev ”Mona-Muslim”. Socialdemokraterna funderade varför de inte längre förmår fånga lysande stjärnor.
Det är förstås en diskussion som äger relevans.
En socialdemokrati som inte längre har några Chevor i sitt garage, utan snarare får anlita hyrbilar om de ska åka längre än till Konsum, gör rätt i att försöka se över sin vagnpark.
Men denna diskussion kommer ingenstans utan insikt om att det också finns en folklig vrede ute i samhället, en vrede som inte har några vägar in i arbetarrörelsen längre. Utan som söker sig andra vägar.
Precis som i andra länder söker massan ledare som sticker ut. Och den kastar sig motsägelsefullt också över andra politiker som inte är dussinvarelser.
Mona Sahlins problem är inte enbart en oförmåga att hålla ordning på sina räkenskaper, utan också att hon fyller rollen som den som ressentimentet hos befolkningen söker sig till.
Och den folkliga avundsjukan och förtrytelsen kommer alltid någon politiker att bli måltavla för. Om inte Mona, så någon annan.
Så därför är det bra om Mona Sahlin inte körs till skroten utan får fortsätta att rulla på Storgatan, dels för sina beundrares skull, dels för att det behövs någon som folk kan reta sig på.