Det är ingen tvekan: Nu är det extra val som gäller.

Sverigedemokraterna valde att lägga sina röster på Alliansens gemensamma budget och det betyder att Löfvenregeringen inte får igenom sin.

I nuläget tyder inget, absolut inget, på att Alliansen eller något Alliansparti är berett att ta det moraliska steget och lägga ner sina röster för att släppa fram den sittande regeringen.

Jag skriver medvetet det ”moraliska steget”, för jag menar att denna Allians här står inför ett existentiellt, moraliskt val: att stänga ute eller inte stänga ute ett rasistiskt parti från inflytande i svensk politik. Uppenbarligen vill inget av Allianspartierna detta.

De har makten att avsätta en regering och de har fått denna makt från SD:s närvaro i riksdagen – och de verkställer vad de har makt att verkställa. Jag tycker det är svagt, moraliskt svagt. Det är direkt ynkligt.

De fyra borgerliga partiledarna är fångar i sina egna fornstora regeringsdagar och vill innerst inne fortsätta att regera . Till vilket pris som helst.

I detta läge kan jag inte se annat än att det är extra val som gäller. Jag kan inte se att Stefan Löfven har något val. Om han väljer att försöka förhandla vidare efter en återremittering av budgeten till finansutskottet kommer det att leda till att så mycket går förlorat av det som V, MP och S hittills kommit överens om – att resultatet blir ilska hos MP och V och besvikelse hos åtminstone halva S-väljarkåren.

Därför borde det vara extra val som gäller. I bästa fall är det det som kan rensa luften, även om det naturligtvis finns en risk att det förra valresultatet helt enkelt går i repris och vi står i samma situation igen.

Men samma val äger aldrig rum två gånger, lika litet som man kan stiga ned i samma flod två gånger. Vattnet och strömmarna är nya. Ett extra val i vår kommer att äga rum på nya premisser, som kan tala till de rödgrönas fördel.

För det första har SD valt sida. Det är nu ett av de borgerliga partierna. Visserligen långt ute på den extremistiska högerkanten, men maktmässigt ändå ett av fem borgerliga partier.

SD har länge levt högt på att ge sken av att sväva ovanför vänster-högerskalan men den tiden är nu förbi: SD väljer sida och det väljer den högra, borgerliga sidan på ett så tydligt sätt att inte ens de mest vilseförda kan undgå att se det.

Detta kan innebära att en betydande andel av deras väljare, de som en gång vandrat till SD från socialdemokratin, vaknar till och ser vad det är för parti de röstat på: Ett parti som försämrar för breda löntagargrupper och inte heller vill förbättra pensionärernas villkor.

Samtidigt saknar Alliansen inför ett extra val en självklar ledare. Annie Lööf har klivit fram som något av en frontfigur för Alliansen. Men hennes parti är litet. I opinionsmätningarna står det stilla.

Moderaterna saknar ledarskikt efter Borgs och Reinfeldts sortier. Och folkpartiet, liksom kristdemokraterna, har trötta partiledare.

Det finns också en grupp borgerliga väljare som är så starkt antirasistiska att de sannolikt har svårt att smälta att Alliansen i praktiken gjort gemensam sak med ett rasistiskt parti.

Med rätt argumentation går det att få över dem till åtminstone Miljöpartiet eller Socialdemokraterna.

Det mesta pekar alltså på att extra val inte bara är nödvändigt för att komma ur det allmänna dödläget, utan också på att det kan vara fördelaktigt för de rödgröna, och särskilt för en socialdemokrati som behöver räta på ryggen efter att hela hösten ha hunsats av en borgerlig Allians med en ohållbart grandios självbild.

Stefan Löfven kan skriva historia genom att utlysa extra val och vinna det.