Jimmie Åkesson
Foto: Anders Ahlgren/SvD/TT
Debattinlägg

”Lös energikrisen långsiktigt”

Energipolitik ·

”Bland de partier som ideologiskt fastnat i det kostsamma och orealistiska ”förnybarhetsspåret” återfinns i första hand Miljöpartiet och Centerpartiet. På den andra sidan återfinns två partier som står utanför energiöverenskommelsen, nämligen Sverigedemokraterna och Liberalerna”, skriver Jimmie Åkesson (SD) och Mattias Bäckström Johansson (SD).

Om debattörerna

Jimmie Åkesson
Partiledare Sverigedemokraterna
Mattias Bäckström Johansson
Riksdagsledamot, energipolitisk talesperson (SD)

Åsikterna i inlägget är debattörernas egna.

Under föregående vecka kom den av regeringen utlovade energiöverenskommelsen som till slut blev en fempartiuppgörelse, där Sverigedemokraterna tyvärr fick följa förhandlingarna från åskådarbänk då vi inte bjöds in att delta.

Överenskommelsen som ytterst karaktäriserats av kompromiss ger både hopp och besvikelse inför framtiden med delvis stabila förutsättningar för befintliga produktionsanläggningar men även av ytterligare subventioner som dikterats av de gröna partierna.

Energibranschen har fått ett visst andrum, men ingenting är egentligen långsiktigt löst.

Det är mycket välkommet att såväl kärnkraften som vattenkraften får ett erkännande genom att man skyndsamt fasar ut effektskatten och sänker fastighetsskatten, vilket är avgörande för såväl kärnkraften som vattenkraften vilka tillsammans står för nära 90 procent av svensk elproduktion.

Detta var åtgärder som var absolut nödvändiga för att inte forcera Sverige in i en akut energi- och effektbrist då all kärnkraft kunde varit borta redan till 2020 om inget hade gjorts.

Många, inte minst inom fackförbunden, utropade glädje över att kärnkraften nu är räddad.

Inom arbetarrörelsen förstår man vad som är på spel och LO-ordförande Karl-Petter Torvaldsson var en av dem som hyllade överenskommelsen utifrån att försörjningstryggheten för svensk industri nu tros vara tryggad.

Vi menar dock att det inte är helt med sanningen överensstämmande, även om svensk politik tagit ett steg i rätt riktning.

Det mindre glädjande är att överenskommelsens parter inte lyckats greppa den större bilden gällande elmarknaden och elcertifikatsystemet med de subventioner som riktas mot främst väderberoende kraftslag.

Därför är det angeläget att reflektera kring hur överutbudet på kraftmarknaden som så kraftfullt har pressat elpriserna uppstått.

För den akuta energimarknadskris som ledde fram till att partier från såväl regeringssidan som alliansen kunde sitta ner vid samma bord har primärt uppstått kopplat till politisk klåfingrighet där man pumpat in otaliga subventionsmiljarder i det man på ideologisk grund tyckt ha varit fint och gott.

Elcertifikatsystemet som infördes 2003, med senare kraftiga ambitionshöjningar under alliansregeringen, har skapat ett kraftigt överutbud av produktionskapacitet som marknaden inte har efterfrågat.

Således har elpriserna pressats nedåt så att i princip ingen elproducent kan få kalkylerna att gå ihop.

Problemet är bara att när subventionerna går till opålitliga och väderberoende energislag så är det svårt att ta bort något annat ur systemet då landet hela tiden måste ha beredskap för kalla vinterdagar utan vare sig sol eller vind.

Men trots detta faktum väljer man nu i denna överenskommelse att förlänga och höja ambitionsnivån i elcertifikatsystemet med långtgående mål om främst väderberoende elproduktion.

Man anmodar alltså mer av samma medicin som skapade problemen från första början.

Det finns därför all anledning att vara oroad då framtiden för energimarknaden således inte på något sätt säkrad och där nya energimarknadskriser är att vänta om man inte gör upp med grundorsakerna till varför vi fick en kris från början.

Inom fempartiuppgörelsen finns det två relativt tydliga sidor. Där den ena eftersträvar maximalt med så kallat förnybart och främst vill ha bort kärnkraften, medan den andra eftersträvar mer av marknadslösningar och stabil baskraft där kärnkraften anses vara en viktig komponent.

Bland de partier som ideologiskt fastnat i det kostsamma och orealistiska ”förnybarhetsspåret” återfinns i första hand Miljöpartiet och Centerpartiet. På den andra sidan återfinns två partier som står utanför energiöverenskommelsen, nämligen Sverigedemokraterna och Liberalerna.

De förstnämnda samlar i riksdagen 13 procent av rösterna, medan de senare två samlar 18 procent.

Ser vi till opinionsutvecklingen är skillnaden betydligt större.

En fempartiuppgörelse där man hänger av de mest verklighetsfrånvända partierna C, V och MP skulle inte bara samla ett större parlamentariskt stöd, utan skulle också på allvar kunna lösa energimarknadskrisen långsiktigt.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.