POJKE I ROSA? Diskussionen om vad barn, eller rättare sagt pojkar får ha på sig för kläder har blivit stor och högljudd. En barnpsykolog menar att pojkar kanske inte behöver ha klänning utan kan ha en lång t-shirt istället. En 7-årig kille som gillar rosa och klänningar har blivit knivstucken på en skola. Allt utspelar sig i jämställda Sverige år 2011, skriver Kristina Henkel som arbetar med jämställdhet i förskola och skola.
En förälder skriver på sin blogg om mötet med sitt barns förskoleklass och skola. När hennes son på 6 år ska börja i förskoleklass får hon veta av lärarna att eftersom hennes son klär sig på ett annat sätt än de andra pojkarna på skolan så är det bäst att hon förbereder barnet på att han kommer att bli mobbad. Samma barn blir en tid senare av ett annat barn knivhugget i nyckelbenet med en matkniv under ett bråk i matsalen. Lärarna förklarar att de inte informerat föräldrarna om händelsen eftersom det inte var så farligt.
Så vems är ansvaret? Barnens, lärarnas eller föräldrarnas? Och hur kommer det sig att lärarna på skolan tycker att föräldrarna ska förbereda sina barn på att de ska bli mobbade när de börjar i skolan. Går det, att som förälder förbereda sitt barn på detta?
Vi kan jämföra med en skola där de flesta elever har märkeskläder. Under inskolningssamtalet till förskoleklassen berättar lärarna för föräldrarna: – Bara så ni vet så har de flesta elever på den här skolan märkeskläder. Så ni som inte har köpt märkeskläder till era barn, och inte vill att de ska bli retade eller mobbade, gör nog bäst i att göra det. Det är ungefär samma resonemang som de som tycker att tjejer med för kort kjol får skylla sig själva om de blir våldtagna. Killar som gillar rosa och klänning får helt enkelt skylla sig själv om de blir retade och utsatta får verbalt och fysiskt våld.
När jag utbildar lärare och föräldrar om hur vi kan bemöta barn och unga på ett jämställt sätt så är en vanligt förekommande fråga, speciellt från föräldrar men även från lärare: – Men är det inte så att det är bäst att pojkar slutar med klänning när de börjar skolan? I sin finaste vilja och vision om att inget barn ska blir retat eller utsatt för mobbing tänker vuxna att det är enklast att sluta med det som kan uppfattas som udda och helt enkelt göra om barnet så att det passar in i majoritetens normer om hur en ska vara som pojke och flicka i dagens Sverige. Men hur blir ett sånt samhälle? Där allt som anses vara annorlunda bankas in så att alla får plats i samma form. Hur går det ihop med ett samhälle som samtidigt vill ha kreativa människor som vågar ta ut svängarna och tänka nytt, de människor som nästan har fått hjältestatus, de så kallade entreprenörerna.
Men går det verkligen att vaccinera barn och ungdomar mot att bli mobbade? Det finns ju fler saker att bli retad för än att som pojke vara modig och vilja ha klänning på sig. Barn kan bli retade för att ha fel jeans, fräknar, för kort hår, ja listan kan i princip göras hur lång som helst. Och det viktiga är också att komma ihåg är att det är den som mobbar som är problematisk. Inte den som vill gå sin egen väg och uttrycka sin egen identitet. För hur kommer det sig att det finns massor av barn och vuxna som inte har behov av att trycka ner andra och mobbas?
Skolverket har precis gjort en stor satsning på jämställdhet och bland annat tagit fram filmerna För en jämställd skola som har skickats ut till alla skolor i Sverige och finns gratis att se på Skolverkets hemsida. En av filmerna i serien handlar om just våld och kränkningar som ett sätt att markera mot normöverskridande. Det vill säga ett sätt att med våld får människor att följa normerna.
Det är tydligt att de flesta kränkningar i skolan är kopplade till hur väl barn och ungdomar lever upp till de snäva normerna och idealbilderna av hur killar och tjejer bör vara. Det är ingen slump att de vanligaste skällsorden i skolan är bög och hora. Det vill säga ord som visar vad som anses vara ”fel” i sättet att vara flicka eller pojke på. En ”riktigt” kille ska vara hetero, inte bög, och en ”riktig” tjej ska inte vara en hora utan snarare skötsam madonna.
När skällsorden viner genom korridoren så finns det vissa lärare som är modiga och stannar upp och tar en diskussion med eleverna. Andra använder förbud för att få orden att försvinna men många gånger görs ingenting . Det är lättare att skynda på stegen för att komma i tid till sin lektion. För varje gång vi vuxna ser mellan fingrarna eller helt enkel tittar bort när ett barn kränker ett annat barn så deltar vi i att normalisera det verbala och fysiska våldet i skolan. Bortförklaringarna kan låta som ”så är det alltid i 5b” eller ”det vet ju alla, att killar är ju killar, det där går över sen”. Genom att som vuxen inte aktivt ta ställning mot alla former av kränkningar så visar vi indirekt att det är okej att kränka andra människor. Det är det barnen lär sig. Och de som blir kränkta lär sig att de är ensamma eftersom så få vågar stå upp och stötta dem.
Så hur gör vi för att bryta detta mönster? Dels handlar det om att våga prata och diskutera med eleverna. Hur kommer det sig att ingen skriker jävla hetero? Eller varför är det ingen som retar de tjejer som har byxor på sig? Kanske behöver vi vuxna påminna oss själva och eleverna om de kvinnor som var modiga nog att trotsa byxförbudet i Sverige och som är modiga nog att trotsa det i andra länder idag. Vi behöver också själva ha metoder för att i stunden stoppa kränkningar och vi måste ge barn tillgång till metoder att själva kunna säga ifrån. I filmerna För en jämställd skola presenterar jag en väldigt enkel och uppskattad trestegsmetod för verbalt självförsvar. Steg 1: Om någon kränker dig så spegla och sätt ord på det som händer. Till exempel ”du säger att min tröja är ful”. Steg 2: Beskriv hur det känns för dig: Till exempel ”jag blir arg”. Steg 3: Tala om hur du vill att det ska vara: Till exempel ”jag vill att du slutar!” Poängen med metoden är flera. Först och främst blir kränkningen synlig genom att vi sätter ord på den. Saker som vi inte kan prata om har en tendens att osynliggöras. Det andra steget, att berätta hur det känns, är väldigt viktigt. Det som möjliggör både verbalt och fysiskt våld är nämligen att offren objektifieras av förövaren. Offren, de mobbade, görs omänskliga vilket gör att det är enklare att använda våld. Genom att prata om och visa känslor blir den utsatta och mobbade mänsklig. En av de viktigaste sakerna militärer som ska arbeta i fredsbevarande trupper får lära sig är bland annat att vara just mänsklig genom att visa känslor. Det minskar risken för att en konflikt ska bli våldsam. Det sista steget är en tydlig markering att någon har gått över din gräns. Metoden gör också att ansvaret blir väldigt tydligt, det är aldrig den kränkta eller mobbades fel.
Eftersom det inte går att vaccinera barn från att blir retade, oavsett om de klär sig strikt enligt vad modet föreskriver för tjejer och killar, så är det vi vuxna som kan stärka barnets självkänsla. Det vill säga att varje barn vet att de har ett alldeles speciellt värde som person oavsett vad de har på sig för kläder eller vad de presterar. Vi behöver också lära barn enkla sätt att själva säga ifrån och visa sina gränser. Barn som på ett bra sätt kan hitta sina gränser och få dem respekterade har också lättare att respektera andra människors gränser.
En annan viktig fråga vi måste ställa oss är vilka fördomar vill vi föra vidare till dagens barn och ungdomar? Eftersom vår passivitet bidrar till att barn får lära sig att vissa kränkningar är okej måste vi aktivt gå in och göra om och göra nytt. Ett exempel är en förälder som åker buss med sitt barn. Barnet säger högt och tydligt: – Titta pappa, den där mannen är svart! Föräldern skäms och tystar sitt barn: – Schh, så där får man inte säga! Vad barnet indirekt får lära sig är att vissa olikheter inte är okej att prata om. I exemplet handlar det om en värdering om vilken hudfärg som ger status. Istället för att bemöta med tystnad kan vi förmedla kunskapen om att det finns en massa yttre olikheter hos oss som människor. Vi har olika färg på ögon, olika längd, en del är blonda och en del har snippa och andra snopp och så vidare. Men oavsett alla dessa yttre olikheter så är vi på insidan lika. Det vill säga oavsett hudfärg så blir vi ledsna om någon skriker på oss eller utsätter oss för trakasserier och mobbning. Oavsett barn har snippa eller snopp blir de ledsna om de inte får vara med i leken eller på rasten.
Vi vuxna måste alltid utan undantag reagera när någon blir kränkt. Skolan är barnens arbetsmiljö och de har rätt att få lära sig spännande saker i en miljö fri från kränkningar och med modiga vuxna som vågar agera och reagera.