Det har varit en turbulent vecka för Alliansen sedan Anna Kinberg Batra meddelade att hon och Moderaterna vill söka stöd för sin politik, oavsett varifrån det stödet kommer.
Rent konkret föreslog Kinberg Batra att Allianspartierna till hösten presenterar en gemensam budget för att på så sätt snarast möjligt kunna sätta punkt för den nuvarande regeringens politik.
Dessutom öppnades dörren för sakpolitiska förhandlingar med oss sverigedemokrater i utskotten, även om ett regeringssamarbete inte är aktuellt.
Centerpartiet avvisade utspelet direkt, och Liberalerna följde snart efter. Båda dessa partier har också ifrågasatt Alliansens framtid om moderata politiker faktiskt börjar föra dialog med sverigedemokrater.
Kristdemokraterna, som sedan tidigare efterfrågat en gemensam budget, vill inte förhandla med oss utan förespråkar en linje där Alliansen i princip låtsas som om vi inte finns – men förhoppningsvis får stöd från oss ändå.
Det moderata utspelet kanske överraskade, men den efterföljande diskussionen gjorde det inte.
Mycket utrymme har ägnats åt så kallade spelteoretiska analyser – varför går Moderaterna ut nu, hur har samtalen mellan de fyra partiledarna varit inför utspelet och, som så ofta, vilka partier gynnas?
Därtill diskuteras alltså Alliansens vara eller inte vara. Inte som en följd av politiska skillnader utan för att Moderaterna till slut insett att det inte är så dumt att förhålla sig till riksdagens, i dagsläget, tredje största parti.
För mig har det alltid varit obegripligt att så många anser det rätt att kategoriskt försöka ignorera synpunkter från dem med andra perspektiv än det egna.
Extra märkligt har det förstås varit då det handlat om att stänga ute folkvalda från att göra det de har till uppgift att göra: representera medborgares åsikter i riksdagens överläggningar.
Det är ju trots allt tanken bakom vårt flerpartisystem – att så långt det går återspegla den åsiktsmångfald som finns hos medborgarna och på så sätt försöka säkerställa en folklig förankring för de beslut som fattas.
Det borde inte vara särskilt svårt att se varför förtroendet för politiker sjunker, när politik som har majoritetsstöd stoppas av att vissa politiker anser det viktigare att syssla med maktspel än försöka genomföra sin politik.
Lika självklart borde det vara att det i längden är ohållbart att motivera utestängning av ett parti från förhandlingar på grund av olika åsikter i vissa frågor, samtidigt som det inom Alliansen finns allt större skillnader på ett av dagens viktigaste politiska områden: migrationspolitiken.
Fler borde fråga sig hur Alliansen ska kunna enas kring en budget än om ett stöd från Sverigedemokraterna kan bli aktuellt.
Det enda rimliga är givetvis att partier går till val på sin egen politik och när valresultatet står klart försöker få igenom så mycket som möjligt av den.
Att efter förhandlingar komma en bit på väg borde rimligtvis vara mer önskvärt än att ingenting händer eftersom man inte vill prata med dem som delvis, men inte helt, tycker likadant.
Om det betyder hoppande majoriteter är det ett lågt pris för att i högre utsträckning respektera folkviljan i det som i slutändan påverkar – de sakpolitiska besluten.
