Den nationella brottsofferveckan uppmanar oss att se kriminalitet ur de drabbades perspektiv. Det är en påminnelse som behövs i en samhällsdebatt som ofta glömmer brottsoffrets version.
Inte minst syns det i en utredning som just presenterats från Justitiedepartementet. Den handlar om hur man på ett bättre sätt kan komma åt systematisk vardagsbrottslighet, som butiksstölder och ordningsstörning på bibliotek.
I enlighet med uppdraget ger utredaren förslag till nya straffbestämmelser på systematiska stölder, men också för en ny lag om tillträdesförbud.
Den senare skulle göra det möjligt att stänga ute personer som systematiskt stör på bibliotek eller stjäl från butiker.
Förbudet verkställs av åklagare och får gälla för högst ett år. Den som bryter mot förbudet döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Utredaren medger att förbudet sannolikt skulle ha avsedd effekt, men avråder ändå från regleringen. Delvis för att förbudet rör upp en målkonflikt: (A) Människors rörelsefrihet står mot (B) minskade stöldbrott och ordning på biblioteken.
Presenterat på det viset är det inte konstigt att utredaren slår ett slag för det tidigare, som är en grundlagsstadgad frihet, medan det senare är brott av ”mindre allvarlig art.”
Problemet är bara att perspektivet är felaktigt. Att brotten är ”mindre allvarliga” bortser från konsekvenserna som följer när en boendemiljö systematiskt och över tid utsätts för stora mängder livskvalitetsbrott.
Då drabbas inte bara enskilda företagare, kunder, bibliotekspersonal och biblioteksbesökare; när grundläggande samhällsinstitutioner, som butiker och bibliotek, förhindras från att bedriva sin verksamhet blir hela boendemiljön ett kollektivt brottsoffer.
Stockholms Handelskammare har tidigare visat att var tionde företag i utsatta områden överväger att flytta sin verksamhet på grund av brottslighet.
Siffror från Svenskt Näringsliv visar att var tredje företagare upplever att brottsligheten, och då främst stöld, utmanar möjligheten att bedriva verksamhet.
Tidningen Icanyheter frågade förra året sina butiksägare: ”Vilken politisk fråga är viktigast för handeln just nu?” Nära hälften, 48 %, uppgav brottsligheten.
När biblioteksdebatten var som mest intensiv, mellan 2015 och 2017, vittnade många bibliotek i Stockholm om upprepande ordningsstörning. Med både personal och besökare som utsattes för hot och kränkningar av kända ordningsstörare.
Stockholms stadsbibliotek arbetade 2016 fram ”trivselregler” för att råda bot på problemet, men var samtidigt tydliga med att de var långt ifrån en lösning.
Problemen resulterade i att vissa bibliotek inte klarade av att hålla öppet, fick justera sina öppettider, installera trygghetslarm och anlita ordningsvakter.
Den reglering som nu föreslås, men som utredaren avråder ifrån, skulle visa att det finns plats för brottsofferperspektivet.
För företagare och biblioteksbesökare i Stockholm skulle det bli ett viktigt hjälpmedel för att avbryta en utveckling som drabbar inte bara enskilda brottsoffer, utan hela boendemiljöer.
För företagare skulle det förhindra en möjlig utveckling där Stockholms utsatta områden hamnar i en glesbygdsproblematik, med butiker som stänger och företag och jobb som flyttar.
För biblioteken skulle det ge en möjlighet att hålla kända ordningsstörare ute, och ge plats åt dem som kommer till biblioteken för att läsa, låna böcker eller göra sina läxor.
Det senare är särskilt viktigt i utsatta områden, där biblioteken kan utgöra en oas av studiero för barn i trångbodda familjer.
När mindre allvarliga brott drabbar boendemiljöer i så stor utsträckning att samhällsbärande institutioner förhindras från att bedriva sin verksamhet behöver det tas med i analysen.
Utredningen är beställd av Justitiedepartementet. Men problematiken sträcker sig långt utanför inrikesministerns ansvarsområde.
Också näringslivsministern, socialministern och utbildningsministern bör vara intresserade av att den nya regleringen blir av, trots utredarens avrådan.