”Vi behöver använda det som förenar oss som människor för att bygga broar istället för att gräva skyttegravar kring det som skiljer oss åt”, skriver Magnus Kolsjö. Foto: Andreas Paulsson/TT/Lise Åserud
Debattinlägg

”Identitetspolitiken försvagar svensk hbtq-rörelse”

”Identitetspolitiken är en återvändsgränd. Hbtq-rörelsen måste ta sig tillbaka till sina rötter och arbeta utifrån en naturrättslig grund och med argument förankrade i vetenskapen”, skriver tidigare tf förbundsordförande för RFSL, Magnus Kolsjö, i ett debattinlägg.

Om debattören

Magnus Kolsjö
Tidigare tf förbundsordförande för RFSL

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Den allt hårdare drivna identitetspolitik som vi idag ser i svensk hbtq-rörelse riskerar att försvaga kraften bakom legitima krav på reformer för likaberättigande och samhälleliga insatser.

Den riskerar också att göra det svårare att arbeta tillsammans med allierade och bygga breda politiska koalitioner för att förbättra vardagen för personer som bryter normen för kön och sexualitet.

När Karl Heinrich Ulrich 1867 blev den första som offentligt tog ställning för homosexuellas rättigheter gjorde han det utifrån en vetenskaplig ansats och med argument hämtade från naturrätten. Det var också vetenskapen som var grunden för Wissenschaftlich-humanitäres Komitee, världens första hbtq-organisation, när den bildades 1897 av akademiker och intellektuella från socialdemokratiska, liberal och anarkistiska kretsar i Tyskland.

Med vetenskapen som verktyg drev de ett politiskt påverkansarbete för att avkriminalisera homosexualitet och öka den sociala acceptansen för homosexuella och transpersoner.

Nazisternas maktövertagande i Tyskland innebar slutet för den gryende hbtq-rörelsen och det var inte förrän efter andra världskriget som hbtq-personer återigen kom att organisera sig för att ta plats i samhällsdebatten. C.O.C. bildades 1946 i Nederländerna och förenade sitt arbete för politiska reformer med att arrangera kulturella aktiviteter och mötesplatser för hbtq-personer.

I Danmark bildades Forbundet af 1948 delvis som en reaktion på att FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter från 1948 inte nämner homosexuellas rättigheter på samma sätt som den berör rättigheterna för andra grupper som utsattes för Nazisternas förföljelse.

Idag har hbtq-rörelsen i Sverige glidit bort från det naturrättsliga perspektivet och från argumentation grundad i vetenskap till att i stället mer och mer arbeta utifrån ett identitetspolitiskt perspektiv.

Detta har mycket sin grund i de aktivistiska metoder som i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet började användas inom den amerikanska hbtq-rörelsen och som getts en teoretisk överbyggnad genom den akademiska diskurs som till stora delar har sina rötter på amerikanska universitet.

Identitetspolitiken har gjort hbtq-rörelsen mer politisk och mindre social.

Arbetet med trygga och tillgängliga sociala mötesplatser har fått stå tillbaks till förmån för politisk aktivism och stark nischade separatistiska forum.

En rörelse som endast erkänner den egna levda erfarenheten som auktoritet och det som ger någon rätt att tala har svårt att bygga allianser med andra än de som delar samma erfarenhet. Rörelsen blir snabbt sin egen ekokammare som i avsaknad av andra intryck än de egna får svårt att förstå och förhålla sig till sin omvärld.

Identitetspolitiken skapar ett vi och dem där de som inte delar erfarenheter och identitet med hbtq-rörelsen lätt misstänkliggörs för att vilja appropriera värden som finns i rörelsen och dra nytta av att ses som förespråkare för hbtq-rättigheter.

En starkt driven identitetspolitik gör det svårt att kompromissa. Hur kan man kompromissa när den enda sanningen hämtas från sina egna levda erfarenheter?

Identitetspolitiken riskerar också att fragmentisera hbtq-rörelsen när lesbiska inte längre kan tala för transpersoners rättigheter och transpersoner inte kan tala för homosexuellas rätt och så vidare.

Identitetspolitiken är en återvändsgränd. Hbtq-rörelsen måste ta sig tillbaks till sina rötter och arbeta utifrån en naturrättslig grund och med argument förankrade i vetenskapen.

Vi behöver använda det som förenar oss som människor för att bygga broar istället för att gräva skyttegravar kring det som skiljer oss åt.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.