SVENSK FILM ”Jag får känslan av att kritikerna inte vill se hur jävla illa det är ställt med den svenska filmen och skriver därför att det är bra för att övertyga sig själva, oss alla, om att vi fortfarande upprätthåller Sverige som en stolt filmnation. Man är väldigt ensam i den här branschen, ensam om att tycka. Det råder en väldig tystnad. Men själva anledningen till att jag tycker är ju att jag vill att det ska bli bra, att jag vill vidare. En levande diskussion om konst kan inte präglas av flathet, rädsla och prestige.” Det skriver skådespelaren Magnus Krepper.
Vi måste erkänna att svensk film har varit rätt dålig rätt länge nu. Eller, nej, svensk film är inte dålig, vi saknar inte kunskap om hur man gör bra film. Men det finns en oerhörd rädsla för att göra någonting utanför mittfåran, att utmana publiken och ge dem någonting annat än de blivit vana vid.
Ulrika Kärnborg skriver i Aftonbladet om hur de svenska filmkritikerna ger svenska filmer högre betyg än de förtjänar och att filmkritiken är en del i den svenska filmkrisen. Jag håller med henne. Kritik ska vara objektiv och skriven utifrån konstnärliga perspektiv, men istället möter jag överdrivet positiva recensioner helt utan substans. Många av kritikerna saknar kunskap att bedöma det se ser på konstnärliga grunder, det blir annat som styr – vilken kändis som spelar huvudrollen, hur många som kommer att gå och se den. Man hyllar det som är mainstream, som många kommer kunna ta sig till, och säger sedan att det aldrig görs nyskapande svensk film. Men när det kommer någonting nydanande sågas det för att man inte förstår det. Detta är naturligtvis en generalisering, det är viktigt att säga, och jag menar inte att kritikerna ska applådera alla smalare filmer men man bör åtminstone märka när det görs försök.
Svensk filmkritik har blivit marknadsanpassad, och samma gäller för filmproduktionen. Jag har många gånger varit med om att få jättebra manusidéer, historier som vill berätta någonting annat än den om en poliskommissarie. Men som filmskapare idag måste man ha med en producent redan från början som ska tänka pengar och säkra ekonomin och i takt med att filmen ska manglas genom hela filmmakarprocessen dör också de konstnärliga visionerna. Man kväser konsten i all byråkrati när den ska anpassas till vad filmindustrin vill ha. Det blir dessutom livsviktigt för filmskaparen att filmen inte misslyckas försäljningsmässigt för då står man utan finansiering nästa gång, branschen är stentuff. Samma princip gäller för oss skådespelare, ingen vågar sticka ut hakan av rädsla för att inte få jobba. Så man håller sig väl med alla och stannar i mittfåran.
Man är väldigt ensam i den här branschen, ensam om att tycka. Det råder en väldig tystnad. Men själva anledningen till att jag tycker är ju att jag vill att det ska bli bra, att jag vill vidare. Vill att jag, vi, branschen, filmen, kritiken utvecklas. Vi måste ifrågasätta varandra för att utvecklas. Hur ska jag kunna utvecklas om ingen säger att jag har fel ibland? Alla som är intresserade av film vill väl att vi ska framåt, oavsett ut vilket perspektiv man har, jag förstår inte hur det då kan vara så känsligt att prata om det. En levande diskussion om konst kan inte präglas av flathet, rädsla och prestige.
De senaste åren har inneburit en enorm likriktning vad gäller svenska manus, vi har fått polisserier i överflöd och det är inte främst för att den svenska publiken skriker efter dessa utan för att man tjänar mycket pengar på att exportera dem. Men det finns en fara i att mata publiken med en och samma sak, de vänjer sig och blir sedan vilsna om de får något annat. Och vad värre är – ett likriktat utbud gör publiken fattigare på upplevelser.
Jag får känslan av att kritikerna inte vill se hur jävla illa det är ställt med den svenska filmen och skriver därför att det är bra för att övertyga sig själva, oss alla, om att vi fortfarande upprätthåller Sverige som en stolt filmnation. Och det finns så många fantastiska svenska skådespelare, regissörer och filmmakare som dessutom har bra rykte utomlands, men vi tar inte särskilt väl hand om dem här. Vi måste släppa fram nya tankar och gå vid sidan av de marknadsanpassade ramarna. Bra historier finns, filmbranschen ska bara våga satsa på dem. Det är sedan upp till kritikerna att se när modet finns, och upp till oss alla att hålla diskussionen levande.
Det är det enda sättet att få såväl svensk film som svensk filmkritik att utvecklas.