För knappt en vecka sedan tystade 3 500 Malmö FF-supportrar tio gånger så många Chelseasupportrar med sång. Genom hela matchen, trots storförlust.
Det är också svensk läktarkultur, något som alla borde vara stolta över och vars utveckling vi bör stödja.
Samtidigt har svensk fotboll genom alla tider haft problem med unga hanar och ståplatsläktare. Publikhavet ger dem en gigantisk direktsänd scen att oinskränkt behärska.
Efter varje ny så kallad publikskandal hörs fotbollspamparna från loger, pressläktare och på hederstribuner förmedla oförstående hat, förakt och svulstigt men substanslöst maktspråk.
Säsong efter säsong pratas om att ”det inte är OK”, att man ska ”sätta ned foten”, att det krävs ”hårdare tag” och att svensk fotboll är ”laglös”.
Problemen är desamma som för 20 år sedan när de stora derbyfesterna startade på Råsunda i Stockholm. Men det är inte fel på svensk fotboll, inte fel på läktarkulturen – det är fel på lösningarna.
Så länge inget görs ökar insatserna, absolut inget annat. Raketer, bangers och bengaler på Bravida var en maktdemonstration.
Lösningen är inte hårdare lagar eller ensidiga restriktioner. Problem löses inte av makt, oavsett dess legitimitet. Ett problem som involverar tiotusentals svenska fotbollssupportrar löses genom att båda sidor går halvvägs – och nu är en perfekt tidpunkt för att göra det.
Enligt supporterforskaren Aage Radmann finns det sammanlagt ett par hundra allsvenska ”ultras”- de som tycker att gårdagens fyrverkeri var fett.
De är ofta även kriminellt belastade med drogmissbruk och misshandelsdomar. Om de väljer mellan klubben och gruppen satsar de på gruppen varje match i veckan.
Runt dem finns kanske tusen wannabes som beundrar de mer muskulösa killarna, men aldrig någonsin skulle skjuta upp en raket. Bland annat för att raketer orsakat flera dödsfall på fotbollsläktare.
Runt de här grupperna finns 10 000-tals vanliga, ofta unga, fotbollssupportrar som av naturliga skäl inte vågar stå upp mot de andra mindre men mer aggressiva grupperingarna.
Konflikten är också en kamp mellan stå- och sittplats-Sverige, mellan unkna värderingar från 1900-talet och vårt land år 2019. Bakom läktarproblemet lurar frågor som social rättvisa, respekt och vardagspolitik.
Egentligen är scenerna i förortsområden med stenkastning mot blåljuspersonal exakt samma problem som gårdagens raketattack. Ifall samhället (och fotbollspamparna) visar att de är beredda att lyssna och finna en gemensam lösning är den möjlig. Men bara då.
Symbolfrågan är bengaler. Svensk fotboll har officiellt valt att hetsa mot dem. De flesta supportrar tycker dock att det är ett häftigt bidrag till läktarkulturen, åtminstone på lite avstånd.
Bengaler är numera även en del av ståplatsidentiteten, vilket förklarar varför det är få som öppet tar avstånd från de brinnande föremålen.
Om man under säkerhetsmässiga former kunde tillåta bengaler hade vi desarmerat ultras enda effektiva vapen. Ifall de ansvariga såg till att det brändes bengaler under trygga former och vid rätt tidpunkter (vid mål och inte i samband med spel) hade ultras isolerats och förlorat sin scen, och deras makt marginaliserats.
Nu finns till och med nya säkerhetsklassade bengaler som danska Bröndby varit med och utvecklat. De håller 180 istället för 1000-1500 grader och avger mycket mindre och ofarligare rök, men de är fortfarande bengaler. Kanske är de lösningen på problemet?
Under alla omständigheter borde det ligga i svensk fotbolls intresse och framtid att finna en lösning som involverar även de som gillar bengaler.