När kubanerna går till parlamentsval söndag den 11 mars för att välja 612 nya ledamöter till Nationalförsamlingen är det inte fråga om något demokratiskt val i västeuropeisk bemärkelse. Det finns inga politiska partier att väja mellan. Endast ledamöter som godkänts av kommunistpartiet tillåts ställa upp.
I många länder är parlamentet landets lagstiftande och högsta politiska organ. I Kuba är det annorlunda. Här ligger den politiska makten hos kommunistpartiet som är landets enda tillåtna parti. Ett parti som fortfarande kontrolleras av samma grupp män som tog makten för närmare 60 år sedan och som nu står under Raúl Castros befäl.
Det finns en möjlighet för väljarna att visa sitt missnöje med landets politik genom att avstå från att rösta. Ungefär 15 procent brukar röstskolka trots att det kan leda till svårigheter. Man kan också rösta blankt eller ge en ogiltig röst, vilket ytterligare ungefär tio procent brukar göra, enligt officiella siffror.
Internationella oberoende demokratiobservatörer anser dock att det kubanska parlamentsvalet inte uppfyller kraven för att kallas demokratiskt. Nationalförsamlingens ledamöter samlas dessutom bara två gånger om året under några dagar. När de har sina möten är alla beslut i praktiken redan avgjorda av Statsrådet som är Nationalförsamlingens beslutande organ.
Under ett halvt sekel fanns Raúl Castro i skuggan av sin bror. Medan Fidel Castro var politikern som pekade ut riktningen höll sig Raúl Castro i bakgrunden och såg till att allt fungerade. Sommaren 2006 ändrades ordningen. När Fidel Castro då blev akut sjuk tvingades Raúl Castro stiga fram i strålkastarljuset. Sedan dess är det till Raúl Castro alla maktbefogenheter har varit samlade.
Vid Kommunistpartiets senaste kongress i april 2016 blev Raúl Castro omvald till kommunistpartiets ledare för ytterligare en femårsperiod och kontrollerar därmed hela det politiska livet i Kuba fram till april 2021. Samtidigt har Raúl Castro som landets överbefälhavare redan fullständig kontroll över såväl krigsmakt som polis och säkerhetstjänst.
Att han nu avgår som ordförande i Statsrådet och därmed lämnar uppgiften som statschef och regeringschef innebär alltså inte att Raúl Castro släpper makten.
Men med ålderns rätt kommer han att slippa det dagliga regeringsansvaret som blivit allt mer betungande. Kuba står inför en rad nya utmaningar den närmaste tiden vilket kräver ny energi, som en omvälvande valutareform, minskat stöd från Venezuela och en negativ befolkningsutveckling.
Till skillnad mot Fidel Castro som var ensamspelare och sprang i förväg med en grupp rådgivare bakom sig har Raúl Castro alltid sett till att han har nära förtrogna medarbetare samlade runt sig, en grupp äldre män som tillsammans med Raúl Castro fattar alla viktiga beslut.
Ett stort problem för Raúl Castro och den gamla generationens revolutionärer är att deras utmätta tid börjar närmar sig sitt slut. Sedan han tog över makten har därför Raúl Castro gjort en rad förberedelser för att revolutionen ska kunna leva vidare.
Den lösning som Raúl Castro planerat är att ledningen för landets fyra maktcenter (Statsrådet, Partiet, Militären, Säkerhetstjänsten) fördelas till flera personer som kan spela ut varandra.
För militärens och säkerhetstjänstens ledning har föryngringar redan börjat genomföras. Nu har det också blivit dags för en ny generation att ta över den civila makten som finns samlat i Nationalförsamlingens högsta organ Statsrådet.
Statsrådet består, förutom ordföranden som automatiskt blir statschef och därmed president och regeringschef, aven förste vice ordförande och fem vice ordförande samt ytterligare ett antal medlemmar.
De två senaste femårsperioderna har Raúl Castro varit ordförande och dessförinnan hade Fidel Castro posten medan Raúl Castro då var förste vice. Det mesta pekar därmed på att det blir den nuvarande förste viceordföranden Miguel Díaz-Canel som kommer att utses till ny ordförande i Statsrådet efter Raúl Castro och att han med detta bli Kubas nya president och regeringschef.
Miguel Díaz-Canel är född 1960 och har ett förflutet som teknisk ingenjör och lärare men var också under några år hjälparbetare i Nicaragua. Utan att väcka någon större uppmärksamhet gjorde Miguel Díaz-Canel karriär i kommunistpartiet lokalt innan han uppmärksammades av Raúl Castro och utsågs till utbildningsminister och blev invald i partiets Politbyrå.
Miguel Díaz-Canel är ingen karismatisk politiker och kan inte entusiasmera vid massmöten. Han ger ett torrt och korrekt intryck. Men han tillhör en yngre generation politiker som förstår den globaliserade världen. Han har också en stark ställning inom kommunistpartiet.
Den senaste tiden har rykten surrat i Havanna om vad som händer i vår efter parlamentsvalet. Det finns en förväntan men också en oro inför det okända. Många kubaner anser att Miguel Díaz-Canel är en marionett som kommer att styras från kulissen av det gamla gardet. Det finns också rykten i Havanna dessa dagar som pekar ut utrikesminister Bruno Rodríguez som ett möjligt alternativ om Díaz-Canel skulle snubbla på målsnöret.
Men att Raúl Castro ändå kommer att lämna över regeringsmakten ska inte underskattas. De senaste decennierna har Kubas politik kännetecknats av att inget händer. Det har varit två steg framåt och två steg tillbaka. Ett generationsskifte tvingar fram förändringar. Nya makthavare släpps fram och med dem också förväntningar om nya möjligheter.
