Höstlov i New York. Vi har tagit med barnen hit, inte bara för att de skall få uppleva ett annat land, en annan kontinent, utan även för att de skall lära.
LÄS MER: Detta har hänt: Flera döda i terrordåd i New York
På måndagen besöker vi Frihetsgudinnan och Ellis Island. Vi pratar om förföljelse och frihet. Om människor på flykt undan förtryck och fattigdom.
Tisdagen tillbringar vi vid World Trade Center. 9/11 memorial museum är hemskt och vackert på samma gång. Skakande men värdigt.
Min dotter rör vid en utbränd brandbil, studerar bilderna av Usama bin Ladin med rynkade ögonbryn och jag försöker förklara det oförklarliga. Hur fanatism leder till terror och att det drabbar helt vanliga människor.
Att det finns de som hatar så mycket att de utan att tveka kapar flygplan och styr rakt in i hus, spränger sig mitt i en folksamling eller kör rakt in på gågator och mejar ned alla i sin väg.
Efter några timmar fulla av intryck bestämmer vi oss för att äta. Vi tar oss några kvarter bort och landar på en diner. Den är Halloweenpyntad från golv till tak.
Servitörerna är utklädda till spöken och pirater och på disken står en skål med godis som små Spidermans, häxor och féer som kikar in genom dörren bjuds på. Stämningen är glad och förväntansfull och på gatan utanför är människor på väg hem från jobb och skola.
En stund senare när vi mätta och glada med magar fyllda av milkshakes och hamburgare kommer ut genom dörren är allt annorlunda. Det är stopp i trafiken, ambulanser tjuter och ovanför våra huvuden surrar helikoptrar på låg höjd.
Stora svarta bilar från New York-polisens SWAT-team passerar med blinkande lampor. Vi vet fortfarande inte vad som hänt, bara att det nog är klokt att ta oss härifrån så fort vi kan. Så vi tar tunnelbanan mot vårt hotell längre upp på Manhattan.
Först inne på hotellrummet, sittande framför den lokala nyhetssändningen förstår jag att människor är döda och att det inte är en olycka. Återigen har den fria världen utsatts för islamistisk terror.
Barnen är rädda och ställer frågor och ånyo försöker jag förklara det oförklarliga. Hatet. Och hotet mot friheten.
Vi börjar bli vana nu. Fast man aldrig kan vänja sig kommer det inte längre som någon överraskning när städer i Europa, USA eller Kanada utsätts för terrordåd orkestrerade av fanatiska islamister.
Det är attacker mot allt det som våra förfäder kämpat för och allt våra fria demokratiska länder är byggda på. Demokrati, yttrandefrihet, religionsfrihet, jämställdhet och trygghet.
Det svåraste med det som nu händer är dock att vi inte bara tvingas utkämpa en hård strid mot terroristerna utan även mot vår egen rädsla. Att sätta hårt mot hårt när det kommer till extremism är en självklarhet.
Polis och militär måste ges tillräckliga resurser och västvärlden får aldrig ge vika för terrorn.
Samtidigt kräver situationen som uppstått att vi för att i möjligaste mån undvika terrordåd kringskär delar av vår frihet för att behålla tryggheten.
Frågan är vad det gör med oss? När sådant som varit självklart inte längre är det. När vi låser våra dörrar och stänger våra gränser. När vi sätter upp kameror och stänger av gator. När vi omöjliggör möten och ständigt misstänker vår nästa.
Var och en för sig är varje åtgärd för att stoppa terrordåd mer än välmotiverad. Men sammantaget ligger de allt mer som en blöt filt över våra samhällen och om det är vår öppenhet och frihet terroristerna försöker slå sönder så är frågan om de inte faktiskt lyckats om varje dåd resulterar i ytterligare slutenhet och ytterligare regler och övervakning?
Jag har inte några färdiga svar, men jag tror att frågan om hur vi skyddar människoliv och frihet på samma gång måste ställas. Av oss alla.
I alla fall om vi vill fortsätta ha möjlighet att ta med våra barn till andra länder och andra kontinenter för att lära, och om vi på allvar vill att de skall få uppleva och förstå värdet av frihet och öppenhet.
Som New Yorks borgmästare Bill de Blasio sa efter terrorattacken igår: New York-borna ger inte vika för fega terrorister. Det måste gälla oss alla.
