En av de politiskt mest svårlösta konflikterna kan närma sig en lösning, när public service-utredningen idag överlämnar sitt förslag till finansiering av Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion till kulturministern.
Att dagens tv-licens inte längre fungerar, inte minst då andelen hushåll med tv snabbt minskar, har de allra flesta insett.
LÄS MER: ”Kanon!” ”Fördjävligt!” – förslaget om nya tv-avgiften engagerar i sociala medier
Men riksdagspartierna har länge varit djupt oense både mellan sig, och i flera fall inom sig, i synen på hur en ny finansieringsmodell ska se ut.
Vissa har talat om att göra datorer, paddor och telefoner licenspliktiga, andra om en finansiering över statsbudgeten.
LÄS MER: ”Regeringen skapar en ny grupp utstötta”
Att det är en enig utredning med företrädare från samtliga riksdagspartier som nu föreslår ett system som påtagligt stärker programbolagens oberoende gentemot riksdag och regering är därför en bedrift i sig.
Utredningens uppgift har varit att hitta en långsiktigt hållbar finansiering. En konstruktion som av ekonomiska eller politiska skäl snart måste överges är inte intressant.
Men en lika viktig utgångspunkt har varit att öka programbolagens oberoende gentemot riksdag och regering. En finansiering via statsbudgeten är därför helt utesluten.
Ingen misstanke får finnas att nyhetsrapporteringen hämmas av en rädsla att en för regeringen missgynnsam publicering skulle kunna få budgetmässiga konsekvenser.
Lösningen på denna ekvation är en predestinerad skatt vid sidan av statsbudgeten. Utredningen föreslår att hur mycket resurser som ska riktas till programbolagen ska fastställas i samband med beslut om sändningstillstånden, och att dessa förlängs till åtta år.
Detta ökar i sig oberoendet gentemot riksdag och regering i jämförelse med dagens system. Åttaårsperioden föreslås vidare läggas så att den från och med 2026 påbörjas i januari under ett valår.
Det innebär att en tillträdande regering inte kan gå in och snabbt ändra villkoren för public service, på det sätt som exempelvis alliansregeringen gjorde efter regeringsbildningen 2006, utan har möjlighet till det först i slutet av mandatperioden.
Genom att en indexering byggs in i systemet krävs inte heller några riksdagsbeslut framöver om avgiftshöjningar, vilket även det ökar programbolagens oberoende.
Ett fjärde förslag som stärker oberoendet är att riksdagsledamöter inte ska kunna utses till vare sig programbolagens styrelse eller Förvaltningsstiftelsens styrelse, det vill säga den stiftelse som äger SVT, SR och UR.
En annan fördel med utredningens förslag är att finansieringen blir mer solidarisk än vad dagens tv-licens riktad till hushållen är.
En procent av den beskattningsbara inkomsten läggs på skatten – men med ett tak på 2,17 inkomstbasbelopp, så att årsavgiften inte överstiger 1308 kronor i dagens penningvärde.
Det innebär att den som inte har några inkomster inte betalar någon avgift alls, att den som har låga inkomster får en låg avgift och ensamhushållet betalar ungefär hälften av idag.
Men varför ska den som aldrig tar del av några program alls behöva betala för tv och radio? Utredningens svar är att public service fyller en viktig demokratisk uppgift, för att säkerställa en nyhetsbevakning i hela landet.
I en tid när allt fler kommuner saknar lokaltidning med närvarande nyhetsredaktion finns behov att public service utökar sin lokala närvaro.
I en tid när felaktiga uppgifter snabbt sprids på bland annat sociala medier, ökar också vikten att det finns en opartisk, saklig nyhetsförmedlare att vända sig till. SR och SVT åtnjuter stort förtroende enligt de mätningar som görs.
Men det är inget som kommer automatiskt. Samtidigt som vi på politisk nivå nu har brottats med frågan hur vi säkrar en långsiktig finansiering för programbolagen, måste programbolagen själva varje dag arbeta för att vara relevanta och sakliga.
Utredningens förslag skickas nu på bred remiss.
Utfallet i remissenkommer att vara avgörande för hur den fortsatta politiska processen blir. Den ton som ledande företrädare för public service anger i den fortsatta debatten kan därför komma att spela stor roll.
Skjuts utredningens förslag i sank är alternativet fortsatt snabbt minskande licensintäkter.
Den som värnar public service borde därför applådera ett förslag som både säkrar finansieringen långsiktigt, stärker programbolagens oberoende och samtidigt är mer rättvist och solidariskt än dagens system!
