När den utmärkte romanförfattaren P C Jersild åter ger sig ut i dödshjälpsdebatten på SVT Opinion, ignorerar han risker, komplikationer och problem, och argumenterar enkelspårigt och teknokratiskt.
Jersild, som ändå är legitimerad läkare, lämnar läkaretiken helt utan avseende.
Läkaretiken är sedan urminnes tider tydlig när det gäller dödshjälp: det är inget läkare får ägna sig åt och att inte skada patienten är centralt. Varför finns det en läkaretik? Svaret ligger nog i att läkaretiken är till för att skydda både patienten och läkaren.
Det viktigaste argumentet för dödshjälp är att svårt sjuka människor ska slippa lidande, ångest och smärta.
Här har mycket förbättrats: läkare ger smärtlindring trots att denna som en sidoeffekt kan förkorta patientens liv och kan även ge terminal sedering och man har satsat mer men inte tillräckligt på palliativ vård. Däremot kommer vi aldrig att komma ifrån lidande och sjukdom som en del av livet.
Dödshjälp där den praktiseras, visar på en betänklig utveckling.
I holländska nyheter och rapporter kan man läsa att dödshjälp ökat kraftigt och kontinuerligt sedan den infördes, och befinner sig på ett sluttande plan: dementa, psykiskt sjuka, deprimerade friska åldrade och även barn har fått dödshjälp.
Många människor som får dödshjälp har bett om det därför att de upplever att de ligger andra till last. Studier visar dessutom att många som velat ha dödshjälp ändrar sig.
Själva dödandetär knappast neutralt ur evolutionär synvinkel. Visserligen är människan synnerligen kapabel att döda, men detta bygger på att de som dödas objektifieras, de tillhör inte gruppen längre.
Tills motsatsen är visad får man anse att de läkare och sjuksköterskor som konkret ska döda patienter – i praktiken blir det ofta stressade småbarnsmammor – påverkas av detta.
Dödshjälp handlar alltså om mycket mer än bara patienten.
Hur tar vi hand om de sämst ställda i Sverige och västvärlden; sjuka och äldre som inte kan ta vara på sig själv? Ett sätt att svara på frågan är att se på den ur ett evolutionärt perspektiv.
Vår medfödda altruism gör att vi vill ta hand om de sämst ställda, sjuka och äldre som inte klarar sig själva. Detta beteende är dokumenterat även hos Neandertalmänniskor.
I sin bok The world until yesterday kommer evolutionstänkaren Jared Diamond fram till att västvärlden idag trots all rikedom är sämre än under flesta epoker sedan människan uppstod i Afrika för ett par hundra tusen år sedan på att ta hand om dessa grupper.
Det är allmänt bekant att äldrevården haltar betänkligt till och med när det gäller kosten; på akutmottagningarna får äldre och sjuka ofta ligga många timmar på en brits, cancerpatienter kan få vänta länge innan de får behandling efter diagnos, för att ge några exempel.
Dessutom finns ojämlikhet när det gäller hälsa. Många kan till följd av usla villkor känna sig påtvingade dödshjälp utan att egentligen vilja det.
Har inte P C Jersild funderat på varför handikapporganisationer kraftfullt tar ställning mot dödshjälp?
En annan aspekt är sjukvårdens utveckling där läkaretikens ställning har reducerats avsevärt. Vad händer om vården alltmer styrs av anonyma stora internationella vårdföretag eller skattefinansierade dito som styrs av New Public Management i olika tappningar?
Hur kan någon tro att en så ekonomiskt lönsam reform som dödshjälp svävar utanför budgetramarna. Jersilds idé om en samvetsklausul lär inte hålla vatten.
Om samhället trots alla risker vill införa legal dödshjälp, så bör man helt hålla isär en sådan verksamhet från sjukvård.