Kustbevakningens fartyg Poseidon räddar migranter, 26 augusti 2015. / Poeten Amer Sarsour Foto: Svenska Kustbevakningen / AP / TT / Amer Sarsour
Debattinlägg

”Människor dör bredvid sina drömmar”

Flyktingkrisen ·

”Det handlar inte bara om att vi pratar om flyktingar som siffror. Vi pratar om dem som parasiter, välfärdsdödare, till och med som potentiella terrorister och våldtäktsmän”, skriver Amer Sarsour.

Om debattören

Amer Sarsour
Poet

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

I Ghassan Kanafanis skildring av flyktingarnas situation i novellsamlingen ”Män i solen” från 1963 kan vi följa tre palestinier:

Abu Qais en äldre man, Assad en ung man, Marwan en 16-årig pojke, som finner inga andra alternativ än att lämna verklighetens hemska förhållanden i flyktinglägren i Libanon.

Männen möts i Basra, i Irak, i hopp om att ta sig till ett oljeparadis, ett nytt land bortom fattigdom och misär. När en landsman erbjuds att smugglas över till det nya landet hoppar de in i hans tankbil.

Det enda villkoret smugglaren hade var att männen skulle kliva in i tanken strax innan gränskontrollerna och utstå augustihettan tills han får klartecken att åka vidare.

Den första gränskontrollen går smidigt till, och de kommer ut, dock utmattade. Men när de närmar sig det nya landet, vid gränsen, stöter de på gupp.

Smugglaren får till slut grönt ljus och åker in i landet. När han kört utom synhåll, stannar han äntligen, öppnar tanken och ser alla tre döda.

De flesta av oss förfäras över de döda flyktingarna som hittades i en övergiven frysbil i Österrike. I frysbilen hittas uppemot sjuttioen människor döda.

Upptäckten är skrämmande likt Ghassan Kanafanis novellsamling ”Män i solen”.

Medan polisen och myndigheter söker efter misstänkta gärningsmän och media rapporterar om denna tragedi, medan politiker hytter med näven om en striktare gränskontroll och hårdare tag mot människosmugglare sjunker kroppar ner på botten av ett hav.

Människor betraktas inte längre som människor utan förvandlas till siffror.

På något sätt har vi kapitaliserat människoliv och värdet på kroppar som flytt från levnadsförhållanden den stora delen av oss levande européer knappt kan föreställa.

På något sätt verkar det som att omvandlingen människor till siffror begripliggör verkligheten som vi tror vara så avlägsen.

Medan siffrorna tillhör en del av verkligheten, tillhör våra ord och handlingar en annan. I Ghassan Kanafanis skildring ställer smugglaren frågan ”varför bankade de [flyktingarna] inte på tankbilens vägg?”.

Det skuldbeläggandet som vi ser och hör idag är skrämmande.

När flyktingar får höra av smugglare att ”ni måste vara idioter, för vem betalar för att åka ut och dö” när de sätter sig på den lilla båten med 100-150 andra och ska korsa Medelhavet. Detta är desperation.

Tron på en bättre tillvaro någon annanstans i ett fjärran land med risk att dö på vägen dit måste vara desperationens yttersta faktor.

Många säljer all sina ägodelar, tar lån och vissa till och med prostituerar sig för att skramla ihop pengarna som ska räcka för att ta sig hit.

Under tiden accepterar vanliga européer en högerextrem retorik. Vi anammar den som vår egen och ser på när avhumaniseringen normaliseras.

Det handlar inte bara om att vi pratar om flyktingar som siffror. Vi pratar om dem som parasiter, välfärdsdödare, till och med som potentiella terrorister och våldtäktsmän.

Och detta om människor vi aldrig träffat eller sett.

Vi tänker till och med ur ett föräldraskap: Hur kan de ta med sig sina barn på något sådant?

Utan att vi sätter oss in i deras situation och förstår den desperation och livsval de står inför. Sedan scrollar vi vidare. Denna avhumanisering är alarmerande farlig.

Människor dör bredvid sina drömmar om en bättre tillvaro på vägen till det nya landet. Och medan andra flyr hit undviker vi nästan maniskt om att tala om varför detta sker.

Anledningen till att människor ens flyr sina hem är lika bortglömd som bankningarna och ropen på hjälp inifrån frysbilen.

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.