Foto: Dave Hansen / © Ki Price / Reuters/ Kevork Djansezian
Debattinlägg

”Grattis Bob – det var sannerligen på tiden”

Publicerad

NOBELPRISET · ”Jag vet att många sobra kulturvetare i illa stickade koftor och för stora broscher och glasögon i gummiband kommer göra sig lustiga över det…Inte jag”, skriver Marcus Birro.

Om debattören

Marcus Birro
Författare

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

Som av en händelse stod jag inne på Hedengrens vid Stureplan i Stockholm när klockan precis slagit 13. Jag hade glömt vilken torsdag det var och stod där förbryllad ett tag innan ägarna skruvande upp volymen på radion.

Jag är 44 år men i särklass yngst där inne. Även det en rätt läskig bild av svenskt kulturliv 2016. När det meddelades att Bob Dylan vunnit priset suckade de församlade kvinnorna en tung, dammig och reaktionär suck av förakt och modlöshet.

Bara av den anledningen är beslutet värt att fira…

I går hamnade jag på Katarina kyrkogård på Södermalm i Stockholm.

Jag hade gått dit av två väldigt distinkta anledningar. Den första är att Ulf Lundell sjunger om Katarina kyrka i sin sagolikt smärtsamma Fri Man I Stan från skilsmässoskivan Den Vassa Eggen från 1985 och jag tycker om att tända ett ljus där inne, som berättaren i den sången. Den andra är att Imperiet sjunger om Katarina kyrkas klockor på plattan Synd från 1986.

Kyrkan har jag varit i förut men det var första gången på kyrkogården.

Plötsligt stod jag framför Tomas Tranströmers grav. Jag jublade högt (och grät en skvätt i smyg) den höstdagen 2011 när Tranströmer tilldelades Nobelpriset. Äntligen gick priset till en poet med starkt folkligt genomslag, en poet som utan att kompromissa med innerligheten och den intellektuella spänsten alltid skrev direkt för hjärtat.

Äntligen vann vi. Det var så det kändes. Tranströmer var VÅR poet. Jag står länge vid hans grav. Den är vacker, stilren. Han är lika levande nu som då. Han är en vind som återvänder till mig så ofta jag vill. Det är fantastiskt.

På ett anslag intill kyrkan ser jag att fyra kulturkvällar ska tillägnas en dikt av Bruno K Öijer. Så här har vi alltså Ulf Lundell, Tranströmer, Joakim Thåström och Bruno K Öijer på samma hundra meter kyrkogård. Det är ju fantastiskt. Jag känner mig hemma.

Jag vårdar verkligen alla de musiker, författare och konstnärer som betytt något under mitt liv. De är hjältar för alltid eftersom de var hjältar under en eller flera väldigt speciella epoker i ens liv.

Marcel Proust, Stephen King, Strindberg. Boye, Edith Södergran och Dan Andersson. För att nämna några.

Tidigt på förmiddagen i dag kommer beskedet att Dario Fo gått ur tiden, 90 år gammal. Jag minns en annan oktoberdag, ombord på ett tåg 1997, när jag lyssnade på radio och hörde att HAN vunnit Nobelpriset, hur glad jag blev, så där genuint lycklig man blir när något världen upptäcker en förälskelse man haft hemlig under lång tid.

Samma dag som Dario Fo går bort får alltså Bob Dylan Nobelpriset i litteratur och jag kan tänka mig att många långhåriga gamla proggare i förmultnade cowbowboots kommer slinka in på sin lokala pub (som en vanlig torsdag alltså) och höja ett glas för dear old Bob och jag vet att många sobra kulturvetare i illa stickade koftor och för stora broscher och glasögon i gummiband kommer göra sig lustiga över det…

Inte jag. Proggarna, fyrtiotalisterna, förtjänar det här priset lika mycket som Bob själv. Att hålla fast vid sina ideal och vara stolt över det är en svår och vacker passage och de som klarar den är värda att få sina ambassadörer bekräftade och hyllade. De som minns sin ungdom med ett vemodigt, stilla leende är de riktigt lyckliga.

Dylan genomgår ständiga förvandlingar. Det är det häftiga med honom. Han går sin egen väg också i ett landskap och i en tid där de som kaxigt hävdar att de går sin egen väg sedan länge står och stampar i samma politiskt korrekta och upptrampade lilla plätt. Han utmanar sig själv och sina supportrar genom att på riktigt vara konsekvent! Det är modigt. Att ställa upp och göra reklam och reta varenda en av de där proggarna är genialt och suveränt uppkäftigt. Och väldigt. Befriande.

Alla mina egna hjältar har älskat (eller i vissa fall tvingats förhålla sig till) Bob Dylan. Han är ett prisma som tusen strålar faller igenom. Det är svårt att tänka sig en enda av de vemodiga diktare, rocksångare och poeter jag älskar utan honom. Hans inflytande över sådant som påverkat människors hjärtan och känslor har varit fullständigt makalös under alla dessa år. Han är en milstolpe och som sådan är det många som försökt spränga bort honom.

Men den sortens förakt handlar mer om att försöka hugga sig egna vägar och varje generation kommer, vid ett givet tillfälle, att behöva hånflina åt dem som gått före. Varje generation kommer vilja slå sönder milstolpar…

Överlever man sin ungdom kommer man dock inse att man behöver de där guiderna när livet skymmer. Man kommer att behöva en Thåström, en Håkan Hellström, en Ulf Lundell, en Melissa Horn, en Bruno K Öijer, en Bruce Springsteen. Ingen av dem, och inte heller tusentals andra konstnärer, hade kunnat göra det de gör utan Bob Dylan.

Det är ännu en anledning att fira dagens beslut.

Även om man väljer subtilt kolsyrat mineralvatten framför avslagen bärs.

Grattis Bob.

Det var sannerligen på tiden.

Fråga · Var det rätt att att ge Bob Dylan Nobelpriset i litteratur?

För att rösta behöver du ha JavaScript aktiverat.
För att rösta behöver du ha en nyare webbläsare.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.

Nobelpriset 2016

Mer i ämnet