Jag noterar med visst intresse att Uppdrag Granskning på SVT Opinion skickar fram tre personer för att bemöta min debattartikel efter programmet i onsdags.

De börjar med lite gammal hederlig härskarteknik när de anklagar mig för att inte ens ha sett programmet i fråga utan istället ha sett vad de hänvisar till som “motsändningen i kristna Kanal 10.”

Jag har ingen aning om vilket program de talar om och har alltså inte sett det. Däremot såg jag Uppdrag Granskning två gånger innan jag skrev min artikel. Jag brukar nämligen se eller läsa om sådant jag skriver.

Självklart är jag för journalistisk och oberoende granskning. I ett allt mer agenda-styrt medielandskap är den granskande journalisten fortfarande en hjälte i min värld.

Men jag ser inte spår av sådan granskning här.

Det finns inget annat religiöst samfund i Sverige som varit lika hårt granskade som Livets Ord. Artikelförfattarna hävdar att jag avfärdar människor som farit illa i Livets Ord. Det gör jag alls inte. Men det var inte en sådan granskning jag såg.

Ingenting av det jag såg i programmet handlade ett dugg om att ta dessa före detta medlemmars besvikelse, ilska eller sorg på allvar. Allting handlade om att måla ut Ulf Ekman som en egenkär hycklare.

En granskning av församlingens verksamhet genom åren skulle säkert ha legitimitet men det handlade ju inte ert program om.

Det handlade egentligen inte heller om Livets Ord som församling utan om just Ulf Ekman som person.

Att granska granskarna är ett väldigt otacksamt jobb. Jag rycker inte ut till Livets Ords försvar som artikelförfattarna skriver, men jag lider av ett svårt rättspatos och eftersom jag fortfarande har en viss plattform för mitt skrivande ser jag det som min skyldighet att reagera när jag upplever att en orättvisa begåtts.

Jag håller med om att styrelsen agerade märkligt i samband med pensionerna. Men det var ju inget egentligt avslöjande eftersom paret Ekman avsade sig de pengarna och bad om förlåtelse för redan drygt ett år sedan. Allt det där har varit offentligt sedan dess.

Jag vet att det finns människor som farit illa i församlingen och om sådant måste man tala och skriva. Men gör ett sådant program då!

Nästa gång hoppas jag att UG tar sitt jobb på lite större allvar för man är (med all rätt) ledande inom granskande journalistik i Sverige.

Den positionen kräver en viss ödmjukhet och kanske också en eftertänksamhet som jag tycker saknas helt den här gången.