Under fem år bodde jag vid foten av Västerbron.
Jag såg den från mitt vardagsfönster och de sista åren tog jag dagliga löprundor under eller på den. Bron är fantastisk men den är inte neutral. Du måste förhålla dig till den. Den kräver det av dig.
Högst upp på bron har förälskade par skrivit sina namn på hänglås och kastat nyckeln över räcket och ner i vattnet. Samma sak sker runt om i världen. Rialto i Venedig är en av de allra mest klassiska. Det är en vacker symbolik.
Men över samma räcke på Västerbron i Stockholm har också människor hoppat och tagit sina liv.
En av dem är Anders Göthberg, gitarrist i Broder Daniel.
Jag kände honom aldrig, trots att vi delade nätter i Göteborg för hundra år sedan. Vi rörde oss i samma värld men han var alltid oändligt mycket coolare än vad jag var. Jag stod längst ut på kanten vid tusen bardiskar och spanade i smyg.
Han blev popstjärna och jag blev hans fan. Han satte musik till min ungdom. Under alla de här åren vid brons fot har jag tänkt så mycket på honom.
Jag har tänkt på honom som man tänker på en bror som ger sig ut i ett krig ingen vill ha. Jag har tänkt på honom som en vän.
Jag har undrat vilka tankar han hade när han svängde upp på bron och stannade bilen för att aldrig mer återvända till det här livet som kan vara så fruktansvärt vemodigt och samtidigt så oerhört storslaget. Jag undrar vilka vindar som drog genom hans hjärta under den korta resan ner mot det iskalla vattnet.
När jag läser Paola Brunas text om honom blir jag alldeles rörd och varm i hjärtat. Hennes ord får vingar som lyfter i mörkret. Jag tror inte hon själv inser vilken oerhörd vikt hennes ord har. Betydelsen att skriva och tala om det som är precis på gränsen till vad som går att tala och skriva om är så ofantlig.
Trots att jag inte kände Anders Göthberg så känner jag en del av det mörker som verkar ha omgivit honom.
Jag kan tyvärr också känna igen mig i den beskrivning av honom som Bruna tecknar av en inte helt okomplicerad man att leva tillsammans med, en man som hade masker på galgar i garderoben och i hallen, en för varje givet tillfälle, men som därför var avklädd, kanske även skyddslös inför de människor som verkligen och på djupet älskade honom för just den han var. Kanske för att han hade svårt att älska sig själv.
Jag kan känna igen mig i hans svårighet att lära sig bli älskad. Det är en svår konst och en del lär sig den aldrig.
Jag tror det är enda vägen till försoning och förståelse, att vi med hjälp av orden lyckas beskriva det som är botten i oss alla.
Vi lever i en tid som är skoningslöst ytlig. Den kräver att allting vi är och känner ska passas in i ett av två fack; det rent fysiska eller det psykiska. Men vår brist är en andlig brist.
Vår längtan är av andlig natur och kan aldrig stillas eller mättas av logik eller ägodelar. Både matematikerna och filosoferna har fel. Livet är inget tal som går att lägga i en matematisk stol.
Livet är så ofantligt mycket större än så. Därför blir skräcken också ofantligt stor.
Som ung ville jag dö vid flera tillfällen. När jag höll min son Dante och kände honom kallna i min famn våren 2006 ville jag dö. Det händer fortfarande ibland att äcklet inför mig själv och min omvärld får mig att vilja dö.
Men jag vet nu att det är en känsla bland andra. Jag söker mig till de få människor som i grunden vet vem jag är och jag låter dem älska mig. Jag är med mina barn. Jag tvingas ut ur mig själv och blir därmed viktig och verklig för andra.
Jag är inte rädd för mörkret. Men vi lever i en tid som lär oss att vara rädda för allting som skaver och tjuter. Vi lever i en tid som lär oss att allting som är sorgset också är missanpassat.
Så vi snickrar på våra fasader tills de glittrar i solen. Men vi begraver våra hjärtan i ruiner och bakgårdar. Vi talar för lite om fasan med att leva. Vi talar och skriver för lite om den svarta, dova puls av undergång som slår sina slag i takt med underjorden.
Det sägs ibland att vissa saker är för svåra att sätta ord på. Det är den ondes resonemang som han för fram för att hindra oss ifrån att tala och skriva om det som vi faktiskt, och oavbrutet, måste tala om skriva om.
Så tack Paola Bruna för att du skrev så fint om Anders G. Tack för att du älskar honom. Jag tror han vet att du gör det.
Och tack alla ni som fortsätter att leva trots att mörkret hotar er från alla håll och kanter. Jag är en av er.
Ni är inte ensamma.
Ni är ALDRIG ensamma.
