Skavalan jr
Foto: SVT
Debattinlägg

”Nu har den religiösa skräcken för queer-teori även nått Sverige”

Skavlan jr ·

”Predikanten kritiserar Skavlan jr:s sista avsnitt där bonussyskonen i en polyfamilj får komma till tals och sätter citationstecken kring dem som ”syskon” och de två mödrarna och fadern som ”föräldrar”. Vem är han att sätta sig till doms över dem och definiera antalet föräldrar i deras familj? Är inte det Guds uppgift?” skriver Margareta Rönnberg.

Om debattören

Margareta Rönnberg
Professor emeritus i barnkultur och bloggare på barnisten.blogspot.se

Åsikterna i inlägget är debattörens egna.

EFS-aren Olof Edsinger gav 5/4 på SVT opinionuttryck för sin rädsla, utifrån att en klok och reflekterande 11-årig demiboy, Sam, i Skavlan Jr fått berätta om sin personliga upplevelse av den ofta omtumlande könsidentitetsutvecklingen i förpuberteten och puberteten.

Edsinger kallar dock Sam ”oreflekterad” och ”talesperson”. Ungas sexuella identitet ska tydligen inte de unga själva få uttala sig om, utan bara ”lärjungatränare” inom väckelserörelser.

Sam kunde ju väcka egna tankar hos sina jämnåriga framför tv-apparaten eller datorn. Edsinger kallar hen också ”expertvittne”, men Sam framställs i programmet bara som en ung människa som delar med sig av sina tankar.

Inte heller den utmärkte programledaren Farzad Farzaneh ”predikar” någon queerteori, vad än debattören påstår. Alla som informerar om företeelser är inte predikanter.

Predikanten kritiserar likaså att i programseriens sista avsnitt bonussyskonen i en polyfamilj får komma till tals och sätter citationstecken kring dem som ”syskon” och de två mödrarna och fadern som ”föräldrar”.

Vem är han att sätta sig till doms över dem och definiera antalet föräldrar i deras familj? Är inte det Guds uppgift?

Teologen hävdar att Sams avslutande replik till jämnåriga som känt igen sig är irrelevant. Det är den inte alls: ”Ta det lugnt, du behöver inte berätta det nu, jag vet att det kan kännas jättedåligt att inte säga det, men om du inte känner dig redo att säga det, så behöver du inte heller göra det.”

Jag hoppas att EFS och andra trosuppfattningars ”livscoacher” ger lika kloka råd.

På min barnkulturblogg tog jag 30/3 upp den franska skräcken för queerteori, i samband med att filmen Tomboy om en transkille ingick i två nationella skolprojekt om film & jämlikhet för 8-11-åringar.

Vintern 2014 ägde där starka protester rum från katolska och muslimska såväl som extremhöger-kretsar, som inte ville att filmen skulle visas i skolorna.

Den ansågs vara en farlig förespråkare av genusteori! Civitas, den katolska lobbygruppen på högerkanten, var ytterst kritisk till filmen som man såg som propaganda, med budskapet till eleverna att de fritt kunde välja om de vill vara pojkar eller flickor.

När kulturkanalen Arte ungefär samtidigt skulle visa filmen, agerade Civitas också för visningsförbud, med motiveringen att filmen företrädde genusteori.

Via en namninsamling online krävde man borttagande från tablån. Sciammas Tomboy (2011) visades dock utan större rabalder.

Vid ungefär samma tid fick föräldrar även sms om att stödja en aktion innebärande att hålla barnen hemma från skolan dagen då Tomboy skulle visas, som protest mot genusteori och inslag i en vidare kampanj mot vad man såg som en oönskad förändring av franska äktenskapslagar och synen på vad som utgör en familj.

Skolorna stod också de på sig och visade Tomboy. Ett föräldrapar i Caen krävde att på förhand få se filmen. När de inte gillade vad de såg, lät de med rektors medgivande den 11-årige sonen stanna hemma från skolan visningsdagen.

Nästa dag visade emellertid en lärare filmen på DVD för sonen och för andra som ej hade närvarat. Kristna föräldrar var rasande för att homosexualitet avdiaboliserats. Filmen handlar inte om det.

Under sken av att etiskt värna barns integritet och att dessa inte ”exponeras” i media, ser jag här hur Olof Edsingers artikel är ännu ett exempel på det jag skrivit om i min bok Barns rätt till sin röst (2014): försöken att tysta barns röster.

Hur barn, som en säkert oavsiktlig följd av FN:s barnrättighetskonvention, idag faktiskt har mindre möjligheter att framföra sina synsätt och åsikter i tv jämfört med innan konventionen kom 1989. ”Skyddsaspekter” går numera före barns yttrandefrihet.

Om ordet inte hade sexuella associationer skulle jag säga att barn faktiskt vill ”exponera sig” själva, eller snarare sina tankar och värderingar, och få både jämnåriga och vuxna att lyssna.

Dessutom: Lycklig den teori som blir föremål för demonstrationer och debatter! Fler sådana behövs!

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.