Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

”Älskande piskas inte i den svenska offentligheten”

Pridetåg, Göteborg.

OPINION · ”Vi riskerar inte fängelsestraff för en offentlig kyss eller för att vi håller vår älskades hand på en promenad. Vi riskerar något, absolut.
Men när vi misshandlas, hotas och hatas i Sverige så är det offentliga Sverige fortfarande på vår sida”, skriver Maria Hölerman.

Maria Hölerman
Liberal debattör

En sak måste göras fullständigt klart. Arbetet för HBTQ-rättigheter i Sverige får aldrig användas för att devalvera och relativisera innebörden av begreppen hedersrelaterat våld och förtryck.

I det filmade debattinläggetJag växte upp i en svensk hederskultur” blottlägger Frei von Fräähsen zu Lorenzburg en okunskap om vad hedersrelaterat våld och förtryck egentligen innebär.

En okunskap som kanske delas av flera och som därför måste bemötas.

Vi som levt som homosexuella i Sverige där vi så sent som 1979 sågs som sjuka, vi som läste skolböcker där vi beskrevs som avarter, där inga kända homosexuella fanns innan Sighsten Herrgård kom ut kort innan han avled i Aids.

Där den första bögkyssen i tv-serien Rederiet 1996 föranledde löpsedlar- vi har också en historia att berätta och debattören har rätt i att skam användes som vapen för att tysta oss.

Men det är en metafor.

Ingen har hållit vapen mot våra huvuden eller hängt snaror kring våra halsar. Det betyder inte att inte vi också ska berätta våra historier. Men vi ska inte använda hedersbegreppet när vi berättar dem.

Det osynliggörande och skambeläggande av homosexuella  som pågick under det svenska 80- och 90-tal som debattören refererar till var mycket annorlunda än livet för många HBTQ-personer i Sverige idag.

Att komma ut är fortfarande en process som kan vara mycket svår beroende på vilken livssituation den enskilde har.

Att den psykiska ohälsan bland HBTQ-personer är högre än hos heterosexuella har konstaterats i flera studier. Men det har ingenting med hedersrelaterat våld och förtryck att göra.

Majoriteten av homosexuella födda i Sverige har inte vuxit upp i hederskulturer. Hedersrelaterat våld och förtryck mot HBTQ-personer är en verklighet i många länder i världen.

Men det är inte den verklighet som flertalet HBTQ-personer som växer upp i Sverige lever i.

Det är viktigt att erkänna för att kunna synliggöra de HBTQ-personer som lever under hedersförtryck i Sverige. För det arbete alla de som gick före oss har lönat sig.

Det arbete som vi har gjort och varje dag genom vår öppenhet gör har lönat sig. Flertalet HBTQ-personer i Sverige är inte förskjutna av sina familjer.

Vi har kommit ut för och har våra barndomsvänner kvar.

Vi är öppna på våra arbetsplatser, för våra grannar. Vi är familjer med barn som är våra, även i det offentliga Sveriges ögon.

Och det är allas vår skyldighet, alla vi som står upp för att HBTQ-rättigheter är mänskliga rättigheter, att synliggöra HBTQ-personer som lever i hederskulturer i Sverige – som riskerar totalt fördömande, utfrysning ur familjen och till och med riskerar sina liv.

Deras liv får inte relativiseras eller osynliggörs.

För osynliggörande är precis det vi ägnar oss åt om vi inte är tydliga med att det finns verkliga grader i helvetet och att det ibland inte ens är ett helvete.

För det är inte alls som i Schymans klassiska talibantal samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige.”

Vi hängs inte i lyktstolpar. Vi kastas inte från höga byggnader mot en säker död.

Folkmassor samlas inte på Sergels torg för att se två älskande piskas. De hurrar inte. Myndigheterna uppmanar inte våra familjer att döda oss.

Vi riskerar inte fängelsestraff för en offentlig kyss eller för att vi håller vår älskades hand på en promenad. Vi riskerar något, absolut.

Men när vi misshandlas, hotas och hatas i Sverige så är det offentliga Sverige fortfarande på vår sida.

Vi kan publiceras på statstelevisionens debattsida. Däremot kan och får vi aldrig slappna av. Alla de rättigheter vi uppnått kan när som helst tas ifrån oss.

Och vi ska arbeta för att alla HBTQ-personer som lever och vill leva öppet i Sverige får åtnjuta dessa rättigheter och fira Pride med oss i sommar.

Foto: TT

Relaterat

Om SVT Opinion

Debattinlägget ovan är från SVT Opinion. Innehållet är debattörens egen uppfattning – inte SVT:s.