MARKS KOMMUN Återigen har Marks socialtjänst satts på kartan då de för tre veckor sedan tog ett ordförandebeslut om att akut omhänderta tre barn. Även detta ärende bör synas ordentligt. Grundkriterierna för ett akut ordförandebeslut är: Fara för barnens liv, grav misskötsel eller sexuella övergrepp. Det skriver Eivor Karlsson, ersättare i kommunfullmäktige Stockholm stad för Miljöpartiet.
Ordföranden för socialtjänsten blev uppringd per telefon men gick för tillfället inte att nå varpå nästa i delegationsordningen, vice ordf. blev uppringd och åkte till förvaltningen. Strax därefter ringde ordförande tillbaka och bedömde, på den information hon fått, att det inte fanns fog för ett akut beslut. Ärendet skulle dessutom upp på utskottet följande torsdag. Vice ordf. tog ändå beslutet om ett akut omhändertagande av barnen som hämtades inför sina chockade klasskompisar på skolan. Vice ordf. hänvisade till att de biologiska föräldrarna skulle motarbeta en utredning.
I lagen står det att man kan omhänderta barn då vårdnadshavaren motsätter sig utredning men då måste först grundkriterierna uppnås. Lagen säger att man inte får ta ett LVU i förebyggande syfte.
Ordf. kontaktade senare både SKL:s jurist samt kommunjuristen för att få veta vems beslut som gällde. Dessa gjorde bedömningen att det var ordf. beslut som gällde. Det var troligen första gången en nämnd var så oenig om ett beslut.
Det innebar att hela ärendet gick till Förvaltningsrätten som skulle bedöma vad som gällde. Tisdagen den 31 maj kom utslaget: förvaltningen gjorde rätt, vice ordf. gjorde rätt bedömning angående behovet av LVU (Lagen om vård av unga, reds anm.). Men vad hände med sakfrågan? Var det överhuvudet taget ett ordförandebeslut? Uppfylldes kriterierna för detta?
Det normala förfarandet är att förvaltningen anser att ett LVU är nödvändigt. Då skall frågan lyftas i utskottet som har till uppgift att titta på underlag och utredningar. Det ska kontrolleras så att bedömningen är korrekt utförd. Bedömer utskottet att så är fallet tas ärendet till Förvaltningsrätten som tar ställning till själva sakfrågan.
En del kommuner, däribland Mark, förefaller istället ta ett ordförandebeslut och sedan bara informera utskottet om att beslut är taget. Det innebär att själva ärendet inte kommer upp vilket innebär att de ansvariga politikernas insyn åsidosätts. Vem kontrollerar då att underlaget är korrekt och bygger på rätt grund? De enda som får insyn är ordf. eller vice ordf. som tar beslutet. Inte sällan får politikerna ärendet muntligt föredragit. De ser då inte ens själva underlaget. Ärendet går sedan till Förvaltningsrätten som i de allra flesta fall går på socialtjänstens linje. Detta kan innebära att rättsäkerheten åsidosätts och kontrollen uteblir.
De biologiska föräldrarna utsätts för ett trauma när de fråntas sina barn. Därefter ska de bevisa sin oskuld. Alltså en omvänd bevisbörda. Detta mot en myndighet med stor makt och en, i en sådan situation, svag motpart.
I detta ärende, när det gäller socialtjänsten i Mark, tog Förvaltningsrätten ställning till om LVU var nödvändigt och utgick ifrån att resten var OK. Men grundfrågan om det var rätt att ens ta ett ordförandebeslut – vart tog den vägen? Om grunden för ett ordförandebeslut om omhändertagande inte fanns – hur kan man då gå vidare till att bedöma sakfrågan? Varför inväntades inte utskottets kommande möte? Hela systemet bör ses över vad gäller hur kommuner och domstolar handskas med lagen då det gäller enskilda eftersom rättsäkerheten ibland förfaller åsidosättas.