I lördags brändes en polisbil i Stockholms södra förorter. Polisbilen stod bara meter ifrån ett bostadshus. Senare samma kväll slogs en ambulans sönder i Tensta. Ambulanspersonalen tvingades ta färdtjänst åt den hjälpbehövande.
Lyckligtvis var det inte ett akut larm, då hade skadegörelsen kunnat kosta patienten livet.
De senaste åren har det blivit allt vanligare att blåljuspersonal attackeras eller får sina fordon vandaliserade i socioekonomiska utsatta förorter. En del av attackerna är rent livsfarliga, främst då det kastas tunga stenar ifrån gångbroar eller höjder.
Det är ren tur att ingen har skadats allvarligt eller dödats.
Så varför attackeras de som kommer för att hjälpa?
En del attacker mot oss poliser kan bero på att polisen uppfattas kränka ungdomar i de här områdena och att det byggs upp ett hat mot oss.
Men det kan inte förklara attackerna på ambulans och brandkår.
Min uppfattning är att det i grunden handlar om grupper av pojkar och unga män i ett socialt utanförskap som har starka machoideal och ont om sätt att få känna makt och bekräfta sin maskulinitet.
I de här grupperna har redan respekten för lagar och regler successivt försvagats, bland annat genom utbredd kriminalitet. Även förmågan till empati försvagas då många vänjs vid att se, begå, eller utsättas för kränkningar.
Lägg sen till en upplevelse av att inte vara välkommen i sitt eget land i kombination med att hela tiden möta och identifiera sig med en ”berättelse” där samhället påstås strunta i förorten och myndighetsföreträdare är rasister så får en del av de här killarna en så polariserad och skruvad världsbild att de ser även ambulanspersonal som inkräktare och legitima mål.
Konsekvensen är så klart inte bara att blåljuspersonal får svårare att jobba och utsätts för risker, värst drabbas de som akut behöver vår hjälp.
Attackerna, och normerna bakom dem, förstör enormt mycket för alla som bor i de här redan utsatta områdena.
Så vad kan vi göra? I det akuta skedet handlar det om att de som är på plats visar civilkurage.
Att våga säga ifrån när handlingar sker eller diskuteras, och att i bästa fall även prata med exempelvis polis, lärare och socialtjänst så att de individer som är drivande kan fångas upp.
Från samhället sida är det allra mest grundläggande att komma till bukt med det sociala utanförskapet, främst genom bättre tillgång till jobb.
Vi behöver även fortsätta att satsa på en stark, närvarande och lokalt förankrad polis som kan skapa trygghet.
Relationsbyggandet mellan ungdomar och myndighetsföreträdare behöver stärkas genom att det satsas ytterligare på projekt som ”Människan bakom uniformen”.
Även ambulanspersonal behöver delta, vilket också skulle ge ungdomarna en värdefull utbildning i första hjälpen.
Slutligen, vi behöver alla tänka på hur vi pratar med och om varandra så att vi inte göder polariseringen mellan ”förorten” och resten av samhället.
För oss i ”majoritetssamhället”, speciellt myndighetsföreträdare, så handlar det om att tala om och behandla förortsungdomar på ett lika respektfullt och inkluderade sätt som alla andra.
Det är så klart en självklarhet, men det finns många mentala, ofta omedvetna, mönster som behöver brytas.
För de som talar inifrån eller för ”orten” så handlar det om att undvika retorik där man målar upp en bild av att samhället och dess företrädare struntar i förorten och ser ner på dess invånare.
I den världsbilden blir även en ambulans ett tänkbart mål. Självklart bör samhällsproblem lyftas och strukturer kritiseras, men sker det med för mycket ilska och för lite nyansering så blir det lätt kontraproduktivt.
Attackerna på blåljuspersonal är ett av de mest akuta symptomen på ett av våra största samhällsproblem. Om vi inte lyckas vända utvecklingen kommer vi få betala i människoliv.
Regeringen har precis uppmärksammat frågan, och om man är beredd att satsa det som krävs så borde det finnas förutsättningar att vända utvecklingen.
Det kräver dock en process där förortsbor och civilsamhälle är centrala aktörer och där vi försöker lyssna på varandra och lösa problemen tillsammans.