Trondheimsgatan 26. Fyra trappor. Husby. Min familjs första lägenhet i Sverige. När jag nu står på gatan och tittar upp känner jag inte igen mig. Den orangegröna fasaden är bytt mot en vitare flashig fasad. Det som såg ut som ett slitet förortshus 1988 är idag en modern byggnad.
Senast jag var i Husby centrum var för två månader sen då mamma skulle köpa persiska nyårskakor på konditoriet i centrum. Förvisso såg det fortfarande likadant ut där som när jag var ett barn. Men stämningen var annorlunda. Hoppet och optimismen som frodades förr kändes numer bortblåst. Vi var många som hade flytt från krig och elände och såg det nya landet som ett nytt kapitel. Nya möjligheter. Nu såg jag bara nedslagenhet.
Idag stod jag återigen på torget i Husby. Olika människor hade samlats i grupperingar. Några unga kids skolkade från skolan. De äldre kidsen tuggade som vanligt. Två poliser pratade med folk. Tre brandmän – samtliga med invandrarbakgrund – hälsade på vänner och andra som passerade. En hel del äldre män försökte prata med de unga. Ett par äldre kvinnor som inte såg ut att skrämmas av någon eller något stod och observerade. Och så journalister. Hetsiga journalister som försökte få ett citat här, ett citat där. Alltifrån SVT som klampade in när en av poliserna pratade med den största gruppen ungdomar och smällde upp en kamera mitt på platsen, till fotografer som försökte övertala folk att ställa upp på bild.
Kulmen nåddes när en fotograf filmade människor utan att be om tillstånd och en av killarna fick nog och konfronterade honom. Polisen fick gå emellan och fotografen – en man i 50-årsåldern – backade med ett litet överlägset flin. Noll taktkänsla.
Ingen av dessa journalister var uppenbarligen på plats för att förstå. De var här för en story. Hade man velat förstå hade man inte ställt sig mitt på torget för att ragga till sig kamerakåta människor. Man hade pratat med människorna bortom Trondheimsgatan. Över bron, in i bostadsområdet. Bakom dörrar. Enskilt.
Jag har aldrig kallat mig själv för journalist. Därför bestämde jag mig för att börja med att bara lyssna på samtalen. Likt en fluga på väggen ville jag höra konversationer som inte var tillrättalagda för medier. Jag gick runt i affärer, satte mig på bänkar, tog en snabbfika. Alla pratade om ”upploppen”. Eller ingen använde det begreppet. Men man pratade om det som hade hänt de två senaste nätterna.
De äldre var bestörta. En iransk kvinna i 65-årsåldern som noggrant plockade ut de bästa tomaterna i backarna vände sig till en yngre man och sa på persiska att om det hade varit i Iran hade hon gått ner och örfilat ungdomarna som bränt bilar. I kiosken hörde jag en äldre etnisk svensk kvinna skoja med en man i sin egen ålder. ”Bertil, har du varit ute på nätterna och busat nu igen”? En 60-årig farbror med somaliskt ursprung gick omkring och highfiveade nyfikna barn och sa åt dem att springa tillbaka till skolan. Och så var det ungdomarna. De som var i fokus.
”Vad fan är det här för skit?!” En kille i 20-årsåldern slog upprörd mot Expressens löpsedel om ”upprorsledarnas revansch”. Ingen svarade. ”Säg då, vad är det för skit?!”. Återigen tystnad från omgivningen. Jag skulle snart få reda på anledningen till folks upprördhet kring löpsedeln. I ett annat hörn av torget började jag prata med en av killarna från brandförsvaret. ”Det kommer upprepas ikväll igen. Det känns i luften”. Trots uppgivenheten i tonen hade han ändå vissa förhoppningar om förbättring. Han sa att vissa lyssnade på dem. Jag talade med två unga tjejer. Den ena tyckte att det var ”rätt åt polisen”, medan den andra var arg för att en av hennes släktingar fått sin bil skadad. ”Varför ger de sig på oskyldiga?”.
Frågan är givetvis komplex.
På sociala medier har det snabbt bildats två större läger. De som försöker förstå och de som gärna missförstår. Folk som pratar om medborgargarden och ”hårda tag”. Utan att inse att det är just hårda tag som har ställt till oredan. Vi är egentligen tillbaka på samma ruta som vanligt när vi ska prata om förorter och invandring som ett samhällsproblem. Ihopklumpandet.
För folk vill fortfarande göra detta till ett invandrarproblem, när det som så många andra gånger handlar om ett klassproblem och ett utanförskap som baseras på ekonomiska villkor och social utestängning.
Varför är det inga iranier i Djursholm som kastar sten? Det är för att stenkastning inte är genetiskt betingat. Det är ett uttryck för social oro och hopplöshet som är resultatet av allt för många låsta dörrar, till jobb, krogar och annat socialt umgänge som för många i innerstan är en självklarhet.
En kille som är runt 25 berättar om just detta för en manlig polis som har tillkommit. ”Det finns ju inget att göra här. Fritidsgårdar som har stängt, folk har inga jobb. Det är inte så jävla kul att hänga här i centrum. Men vad ska de göra?”
Polisen har inget svar på denna återkommande fråga. Det borde politikerna ha. Men det de har är ”Järvalyftet” som enligt Stockholm stads sajt har som främsta mål att ”Järva ska vara en plats dit många vill flytta – och stanna kvar”. Där finns även en vision för området år 2030. Men det som kläs i fina ord blir verkningslöst då strukturer i samhället i övrigt blir svårbrutna.
Problemet ligger inte i Järva. Problemet ligger i vår fortsatta misstro för folk från andra länder och kulturer. I att vi inte öppnar dörrar. I att vi tror att vi kan skjuta ut ”problemet” till förorterna, men i själva verket skjuter oss själva i foten. Något som vi också oftast tycks glömma är att det fortfarande bor etniska svenskar i dessa områden. Det är således inte enbart ett invandrarproblem. Oavsett vad andra i ditt Facebookflöde vill få dig att tro. Att få ”upploppen” till att enbart handla om några invandrarungdomar som missköter sig är lika naivt som att tro att miljön förstörs av enbart några storföretag. De flesta av oss är på ett eller annat sätt medskyldiga.
Poliser som under åratal har trakasserat människor med ett annorlunda utseende, stoppat folk, fått dem att känna sig kriminella och utpekade, de bär ett ansvar i detta. Politiker som negligerat problemen i åratal och nu talar om lagar och ordning och inte orsak och verkan, de är medskyldiga till en potentiell eskalering. Och ni, ni som dagligen bidrar till att behandla andra människor annorlunda enbart på grund av deras utseende, för att de bor i en annan del av stan, eller pratar med en viss brytning. Ni är hindret för att få alla att känna sig hemma här i vårt land. Låt den utan synd kasta den första stenen.
Jag plockar fram mobilen för att fota vår gamla balkong på Trondheimsgatan. Lägenheterna längst ner i byggnaden har snygga entréer som mer påminner om något nybygge på Södermalm. Det är den stadsdel jag själv bor i numer. Husby känns så länge sen. Och även om det är aktuellt idag är inte Husby i sig den stora utmaningen. Det råkar bara vara den ort där svensk polis begick en handling som bör undersökas grundligt.
När polisen sköt ihjäl en 69-årig gubbe var det startskottet för en orosvåg. Nästa gång kan den vågen komma i vilken förort som helst. Och till slut står bilar i innerstan i brand och det är väl tyvärr först då som vi som samhälle tar tag i detta och försöker finna en lösning. För just nu inbillar sig många att det där är något som bara sker i förorter. Något som kommer visa sig vara felaktigt när verkligheten tränger sig på.
Jo, och så var det detta med Expressens löpsedel. Enligt en av ungdomarna som jag pratade med var det knappast några ”upprorsledare” som Expressen hade på bild på sin löpsedel. ”Det där är några snorungar. Ingen bestämmer vad jag gör. Jag hatar också han xx som snackar i media som om han tror han är vår ledare. Alla gör det här utav olika anledningar, förstår du”?
Jag nickar. Men jag har nog inte förstått problemet till fullo än. Så jag lämnar min gamla hemort och beger mig till Hornstull där jag har bott i snart nio år. Det område som ska vara Sveriges journalisttätaste. Cynikern i mig tänker att protesterna borde utspela sig här. Ponera att det inte var Husbybor som fick sin bilar brända, utan journalister och politiker. Då skulle vi kanske få en bättre rapportering med djupare insikt och en snabbare lösning som håller långsiktigt.