Nyligen fick vi uppleva en världsomspännande manifestation för vetenskapen och kampen mot faktaresistens genom March for Science. Det inger hopp att så många representanter från myndigheter, industri och akademi skrev under artikeln på SVT Opinion 22/4 om detta.

Men samtidigt känns problematiken ibland något naivt framställd, för det handlar inte bara om ”populismens krig mot vetenskapen”, i verkligheten blir det faktiskt allt svårare att veta vad som egentligen är fakta och det handlar inte bara om faktaresistens.

I till exempel frågan om bekämpningsmedlet glyfosat är cancerogent eller inte kommer organen IARC och EFSA till olika slutsatser, bland annat på grund av att de har olika beslutsunderlag.

EFSA inkluderar studier som är industrihemligheter och dessutom baserade på industrins egna slutsatser och inte från själva försöken. Flera relativt nya studier som används i skadeståndsrättegångar i USA ifrågasätter kopplingen mellan asbest och cancer.

”Läskindustrin” har betalat dietister och liknande att sprida budskapet att socker inte är boven i dramat om övervikt och det finns flera studier som stöder detta. Vetenskap som är nästan till 100% finansierad av industrin.

Inte långt efter WHO kom med sin rapport om hormonstörande ämnen publicerades en vetenskaplig motartikel som inte bara var finansierad utan även granskad av industrilobbyn innan publikation, men är den fel för det?

Redan 1977 föreslog FDA förbud mot antibiotika till djur i USA pga resistensproblem men det stoppades med argument om att det behövdes mer forskning.

Danmark hade möjligheter att stoppa resistensproblem men i åratal hindrade särintressen att deras avelsdjur testades med resultat att det nu är försent att mota Olle i grind där.

Inom nästan varenda fråga där ekonomi ställs mot vetenskapliga resultat går det att hitta artiklar där det hävdas att tidigare försök är ofullständiga och det krävs mer forskning för att säga något säkert.

Seriösa artiklar skrivna av erkända forskare, ofta kopplade till konsultfirmor som omsätter miljarder genom att erbjuda oberoende experter för pengar. Vem ska man tro på?

Tobaksbolagen har visat att detta inte behöver vara en slump, de har blivit dömda för att avsiktligt försökt så tvivel om vetenskapen. Samma mönster ses i många liknande debatter om miljö och kanske klimathotet i synnerhet.

Samarbetet mellan industri, akademi och stat har gjort Sverige till den kunskapsnation vi är.

Men i tider där bolag omsätter summor som liknar dem för enskilda länders BNP och där allt mer pengar läggs på lobbyverksamheter bör frågan om gränsdragningen mellan dessa institutioner diskuteras på allvar och inte skyfflas undan som ”populism” eller vänsterpropaganda, ingen tjänar på den här utvecklingen i längden.

Men myndigheters kontrollverksamhet verkar få allt svårare att hänga med. Budgeten för USA:s miljöskyddsverk föreslås till exempel sänkas med en tredjedel.

Brittiska myndigheter erkänner att de inte kan ta fajten med Trafiguras jurister efter företagets kemikaliedumpning i Elfenbenskusten 2006 på grund av bristande resurser och kompetens.

Vetenskapen är det fundament vi byggt vårt välstånd på, låt oss se till att det får vara så även i fortsättningen.

Någon kommer alltid sätta spelreglerna, frågan är vem vi vill ska göra det?