Den brittiska premiärministern Theresa May överraskade i dag nästan alla med att föreslå nyval till parlamentet den 8 juni. Eftersom Storbritannien numera har fixa femåriga mandatperioder och senaste val hölls i maj 2015, måste parlamentet godkänna hennes förslag.

Tidigare kunde premiärministern själv bestämma valdatum, dock att parlamentet inte fick sitta mera än fem år.

Theresa May har, sedan hon tillträdde efter folkomröstningen om EU 2016, kritiserats för att hon inte haft något folkligt mandat som regeringschef.

Denna kritik har dels varit principiell, varvid man menat att en ny regeringschef bör ha ett val i ryggen, dels taktisk eftersom man räknar med att de konservativa skulle vinna en storseger mot ett labourparti under den kontroversielle Jeremy Corbyn.

Men premiärministern har intill i dag inte lyssnat på denna kritik, som delvis varit missriktad eftersom det hänt flera gånger tidigare att en sittande regering bytt ledare utan påföljande val, senast när Gordon Brown ersatte Tony Blair 2007.

Även om det legat något i den första kritiken har nog den andra linjen haft än större tyngd. De konservativa har nu som en följd av valet 2015 en majoritet på bara 16 platser.

Större majoriteter än så har i det förflutna reducerats eller tom försvunnit genom avgångar, dödsfall, partibyten och förlorade fyllnadsval.

Med tanke på att Theresa May har att hantera Brexit, en av de största politiska frågorna under efterkrigstiden, skulle säkert en större majoritet vara bra att ha.

Ursprungligen hade hon tänkt sig att inlämna brevet om Storbritanniens utträde ur EU utan att höra parlamentet. Men genom ett privat initiativ fastslog både underrätt och landets högsta domstol i början av året att detta inte kunde ske utan parlamentets godkännande.

Då kan man också vara säker på att om och när man kommit överens om villkoren för utträde ur EU, övergångsregler och kanske ett ramverk för landets framtida förhållande till unionen, också detta måste underställas parlamentet.

Man kan ju inte veta hur den sittande konservativa gruppen skulle agera när den ställs inför framtida överenskommelser, om det nu inte blir en så kallad Hard Brexit och man inte kan komma överens med EU.

Hur det än går behöver premiärministern ett starkt mandat från underhusgruppen.

Theresa May kan genom ett nyval således slå flera flugor i en smäll. Om hon vinner stort kommer hon således att stärka sitt personliga mandat. Men hon kan också bidra till att ena sitt parti.

Folkomröstningskampanjen 2016 demonstrerade på ett alltför tydligt sätt sprickan mellan parlamentsgruppens svalt EU-vänliga majoritet och dess EU-fientliga minoritet, som således vann väljarnas knappa stöd.

Premiärministern har ibland av naturliga skäl jämförts med Margaret Thatcher.

Denna jämförelse kan väl diskuteras, men klart är att Theresa May också är en tuff politiker – annars skulle hon inte överlevt sex år i den traditionellt utsatta positionen som inrikesminister – vars ställning troligen kommer att stärkas väsentligt.

Det EU-positiva skotska nationalistpartiet kommer väl att behålla sitt grepp om Skottland.

Likaledes EU-positiva liberaldemokraterna, som 2015 led ett svidande nederlag, kan komma att hämta sig något.

Men att Theresa May står inför en rejäl seger finns idag knappast skäl betvivla.