Vart fjärde år väljer vi vem som ska representera oss i de olika beslutande organen. Det är en möjlighet och en rättighet som många människor i världen saknar och som många tar för given.
Under valet 2010 arbetade jag som valarbetare och röstmottagare. Jag kunde iaktta på nära håll hur människor upplevde det som närmast festivalliknande att kunna få lämna sin röst. Man kunde känna både vikten och glädjen av att kunna få rösta och påverka.
Men många i Sverige saknarden här fantastiska möjligheten. Anledningen är diskriminering. De flesta med invandrarbakgrund kan söka medborgarskap efter fem år, medan de med somalisk eller afghansk måste vänta i mer än åtta år för att bli medborgare.
Vad många inte förstår är vad medborgarskapet betyder för nysvenskar. För många är det första gången man känner sig accepterad – på riktigt.
Nästan alla som har invandrat och blivit medborgare minns exakt vilken dag man blev medborgare och exakt vad man gjorde just den dagen då man fick beskedet – att man blivit medborgare.
Medborgarskap är enskiltdet viktigaste redskapet för integration, efter språkkunskap och sysselsättning. Varför ska man då beskära denna rättighet för alla som kommer från två specifika länder?
Migrationsverkets förklaring är att dessa människor inte kan ”bevisa sin identitet” och därigenom saknar trovärdighet – trots att verket är den myndighet som är ansvarig för alla asylutredningar. Även om verkets kompetens om asylsökande har ökat, menar man att man egentligen inte tror på de beslut man själva har fattat. Finns det någon annan myndighet som skulle kunna agera på det sättet – att ifrågasätta sina egna beslut?
Det är skandalöst – och dessutom hyckleri när svenska staten inför andra länder skryter om hur man hjälper somaliska och afghanska flyktingar, samtidigt som man inte vill erkänna dessa människors identiteter.
Till och med i kärlek blir man diskriminerad. Man kan bli kär och gifta sig med vilken partner som helst utanför Sverige – utom någon från Somalia eller Afghanistan. Dessutom bryter Sverige mot FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.
Där står det att män och kvinnor har rätt att utan någon inskränkning med avseende på ras, nationalitet eller religion ingå äktenskap och bilda familj och att familjen är den grundläggande enheten i samhället med rätt till samhällets och statens skydd.
Medborgarskap är viktigt för integration, hälsa och självkänsla – och det är dessutom grundläggande för demokratin. När vissa kan bli svensk medborgare efter fem år, får en person från Afghanistan vänta i hela åtta år.
Det är orättvist och exkluderande, och det är hög tid att den här särbehandlingen upphör – och att vi börjar behandla människor lika oavsett varifrån de kommer.
Sverige måste erbjuda flyktingar alternativa metoder för att styrka sina identiteter. Människor måste få möjligheten att kunna påvisa sitt ursprung utan dokument. Jag till exempel, som bor i Malmö, kan ju visa att jag är från Malmö utan något papper.
Dessutom har Sverige en bra relation till den nya regeringen i Somalia. I april 2013 utsåg Sverige, som ett av de första EU-länderna, en ambassadör i Somalia, något vi inte haft sedan 1992.
Varför accepterar man då inte dokument från denna regering? Detta är en fråga som är okänd för de flesta, även bland mina socialdemokratiska partivänner. Men samtidigt livsviktig och avgörande för många familjer.