I början av 90-talet träffade jag tidningsformgivaren Pelle Andersson och hans kompis Robert Braunerhjelm. Själv hade jag min bakgrund som tidnings-vd inom A-pressen.

Det visade sig att vi alla tre bar på samma idé: Det borde gå att göra en dagstidning som helt och hållet finansierades av annonser och inte var beroende av prenumerationsintäkter.

Det borde gå att använda tunnelbanan som distributionskanal och lokala annonsörer som inte hade råd att marknadsföra sig i Dagens nyheter eller Svenska dagbladet skulle få ett alternativ till flygblad.

Digitaliseringen hade börjat göra sitt intåg i tryckeribranschen, så man behövde inte längre äga en tryckpress för att ge ut en tidning. Man behövde heller inte vara grafiker för att trycka på skicka-knappen på datorn när man skickade i väg en text (även om grafikerna själva hävdade detta in i det längsta).

Jag, Pelle och Robert bildade tillsammans ett aktiebolag för att utveckla idén som vi döpte till Stockholmsnotisen AB, ett helt hopplöst namn, vilket vi sedan kom underfund med.

Vår gemensamma vän Jörgen Widsell förslog namnet Metro och efter lite stök och bök bestämde vi oss för att byta (bland annat fanns det på den tiden en livsmedelskedja i Stockholm med samma namn).

Det tog nästan fyra år att utveckla idén och få med oss Stor Stockholms lokaltrafik (SL) – och det tog nästan lika lång tid att hitta en finansiär.

Den enda(!) som vågade satsa var Jan Stenbeck, men villkoret var att han fick köpa hela bolaget av oss och att vi skulle gå in som anställda.

Metro kom ut med sitt första nummer den 13 februari 1995.

Det var ingen rocket-science-idé, så här i efterhand. Det var helt enkelt ett exempel på att tänka annorlunda i en mogen bransch. Vilket var revolutionerande, konstigt nog.

Men mediebranschen då, som nu, är konservativ och har sina egna sanningar.

Till exempel trodde man att tidningskonsumtion var ett nollsummespel. Ökade någon sin upplaga var det på någon annans bekostnad och att en seriös morgontidning aldrig skulle kunna ges ut i ett ”billigt” tabloidformat.

Den legendariske Stig Hadenius förespådde tidningens snara död eftersom vi inte hade någon ledarsida eller politisk färg (jag visste dock från min tid i A-pressen att det bara är 2 procent av alla läsare som läser en ledarsida)

Mediaprofessor Lennart Weibull hävdade i sin tur att den svenska dagstidningsmarknaden var överetablerad och att det inte fanns utrymme för en ny lokal tidning.

Men Metro var ingen ny lokaltidning. Det var ett nytt sätt att förmedla nyheter till alla, gratis – även till de grupper som tidigare inte varit nyhetskonsumenter som pensionärer, invandrare och ungdomar.

Man kan säga att det var både ett demokrati- och folkbildningsprojekt som dessutom kom att bli väldigt lönsamt, åtminstone en period.

Men var sak har sin tid. Idén med Metro som papperstidning höll i cirka 15 år här i Sverige. Sedan kom de smarta telefonerna.

För sisådär 20 år sedan tyckte jag att det var roligt att åka tunnelbana och räkna hur många som läste tidningen och jag brukade skoja om att jag inte levt förgäves. I dag sitter alla istället med sina smartphones, men den nyhetsförmedling till alla som Metro stod för, det behovet finns kvar.

Kanske blev Metros (ekonomiska) framgång också dess undergång. Man ville inte i tid se och satsa på den nya tekniken fullt ut.

Intressant nog är Metro-konceptet (i annan lokal ägo) fortfarande internationellt framgångsrikt. Framför allt i länder där den nya tekniken ännu inte kommit så långt.

Sensmoralen är väl att alla branscher och företag måste leva med sin tid och försöka utvecklas i takt med tiden.

Utan spaning, ingen aning!