I jakten på att vara först med det senaste får fakta ibland stiga åt sidan. Det blev tydligt i fallet Omar Mustafa, där rykten och felaktigheter lyftes upp medan motbilderna aldrig gavs utrymme. Varför lät medierna Mustafa klä skott för de mest negativa stereotyper man kan applicera på en muslimsk man – utan att ta ansvar för fördomarna de spred vidare? undrar Yasri Khan, förbundsordförande Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa, inför kvällens Debatt.
I en tid då sociala medier gör att all nyhetsförmedling går mycket snabbare är det lätt att det också går alldeles för fort. Journalisterna söker en berättelse, och det blir väldigt lätt att slarva med källkritiken. Detta märktes tydligt i mediedrevet mot Omar Mustafa. I efterhand visar det sig att diskussionen snarare drevs framåt av islamofobiska fördomar än fakta. Fortfarande är det många som är förvirrade i efterdebatten – ”Var han inte antisemit? Rasist? Kvinnofientlig? Homofob? Miljonär? Representant för hedersförtryck?”
Vad var egentligen sant?
Det är bra att nya röster med mer kunskap nu får mer utrymme. Det hade dock varit mycket bättre om man hade släppt fram dessa röster redan i början av drevet. Journalister har först nu försökt nå mig för att lyssna på min besvikelse över Socialdemokraternas agerande och kring vilket debattklimat vi har.
Men reportrarna ringde mig aldrig när de negativa bilderna av Mustafa, de rena lögnerna om hans person, växte sig starka och blev sanningar hos svenska folket. Varför sökte ingen efter en motbild?
Granskande journalistik måste klara av att lyfta upp flera perspektiv samtidigt. I drevet mot Omar Mustafa hade vi i ett mer sansat debatt- och medieklimat kunnat läsa både anklagelser och stödförklaringar samtidigt.
Vad som startade med kritik från Svenska kommittén mot antisemitism och Expo ledde till ett drev där sakfrågorna försvann – ett drev utan sans. I det fick alla möjliga figurer möjlighet att bli intervjuade i medierna, vilka spädde på bilden om att något hemskt hade hänt i och med den socialdemokratiska kongressens demokratiskt fattade beslut.
En okänd socialdemokrat från Malmö, som tidigare jämfört islamism med nazism, avgick i protest. Tv-journalister lyckades sedan förstärka bilden genom att gräva fram en självutnämnd ”muslimsk feminist” med en uttalad islamfientlig syn, som oemotsagd fick förklara att Omar Mustafa var en kvinnoförtryckande kraft som förmodligen vill ha fyra fruar på sin fritid. Hon har även skrivit om det på Newsmill.
De passade båda in i en redan på förhand bestämd mediedramaturgi – och de hade båda en annan etnisk bakgrund än ”svensk”. Personer som annars aldrig är intressanta i bredare mediesammanhang lyftes fram när det gällde att gräva en grop under Omar Mustafas fötter. Fick liknande röster plats när debatten handlad eom exempelvis Tobias Billströms lämplighet som migrationsminister?
Däremot fick inga tongivande samhällsröster med etablerat förtroende inom det muslimska civilsamhället utrymme i drevet. Här kunde journalisterna ha tagit kontakt med Mariyam Osman Sherifay (tidigare S-riksdagsledamot och före detta medlem i Socialdemokraternas partistyrelsen), Khaoula Channoufi (vice ordförande för Sveriges Unga Muslimer), Helena Benaouda (ordförande för Sveriges Muslimska Råd) eller Anna Waara (pressekreterare för Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa) – och fråga dem ifall Omar Mustafa är en kvinnoförtryckande kraft. Varför fick ingen av ovannämnda möjlighet att uttala sig?
Flera muslimska röster vittnar också om motvilja från Sveriges ledande nyhetsforum att ta in debattartiklar från andra aktiva muslimska organisationsrepresentanter då Omar Mustafa fortfarande satt kvar som ledamot. Bland annat den muslimska fredsrörelsen försökte komma ut med ett annat perspektiv på Mustafa under drevets gång.
Vad Sverige fick se förra veckan var ett mediedrev som gick överstyr, ett debattklimat som inte ens existerade, i hetsen att skrika högst och lasta Omar Mustafa för de negativa åsikter man kunde hitta i den etablerade stereotypa bild som finns av muslimska män.
Pinsamt är det. Men mest pinsamt är det för Socialdemokraterna som vek sig för drevet trots att de själva inte kunde beslå Omar Mustafa med att någonsin ha gett uttryck för något av det han misstänkliggjordes för. Det skickar tråkiga signaler till muslimer, och förlorarna där är i slutänden Socialdemokraterna.
Det mest sorgliga är nog att fortfarande ställs frågan om var Omar Mustafa egentligen står? Trots att han svarat på all möjlig kritik, gång efter gång. Men drevet består. Frågan är vilket ansvar de större medieredaktionerna har för detta – och vilket ansvar de tar för det debattklimat de skapat?