De latinamerikanska vänsterländerna har varit ekonomiska framgångssagor, medan EU kollapsar och USA lever på kredit. Det går knappast att förneka, därför angriper man dem istället utifrån demokrativinkeln. Men är det verkligen vår sak att underkänna dessa regeringar?

En stor majoritet av alla svenskar kan säkert peka ut Ecuador på världskartan, och de flesta känner väl till Galapagosöarna. När det gäller den politiska situationen där har nog många däremot haft en ganska skissartad bild – fram till för några dagar sedan. Numera, efter beslutet att ge Julian Assange asyl, har flertalet däremot på några dagar antagligen övertygats om att landet är nära nog en diktatur. Det intygar Aftonbladets Oisin Cantwell, Carl Bildt, och mest utvecklat DN:s ledarredaktion (21/8), som attackerar samtliga latinamerikas “populistiska presidenter”, alltså vänsterregeringarna.

En del är rena påhitten. DN hävdar exempelvis att “på landsbygden… är den vanligaste lösningen på pressdiskussioner helt enkelt att reportern lämnar stan av omsorg om sin hals och sin familj.” Men Reportrar utan gränser har inga uppgifter om mord på oppositionella journalister i något av länderna. I högerstyrda Honduras har däremot över 20 journalister mördats under de senaste tre åren. Inget fall har klarats upp.

Det DN referar till som fängelsestraff och böter för en “misshaglig ledarartikel” utgjordes av bevisat falska anklagelser om att Ecuadors Rafael Correa (kallad “diktatorn”) beordrat eldgivning mot civila. Det skulle falla inom många länders förtalslagstiftning, även om det förvisso är problematiskt när ett lands statschef gör en sådan anmälan.

Tidningen skriver också om en argentinsk “…lagstiftning som definiera[r] tidningspapper och trycksvärta som ‘nationella intressen’. Syftet är att ge staten ensamrätt på hantering av materialen, och låta den dela ut och prissätta dem efter sitt godtycke.”

Bakgrunden är denna. Under militärdikataturen skänktes landets enda tidningspappersbruk, Papel Prensa, bort till de två största mediekoncernerna Clarín och La Nacíon (bägge trogna försvarare av diktaturen), vilka sedan har favoriserat sina egna tidningar. Lagens syfte är att garantera alla köpare samma villkor; exempelvis affärstidningen Ambito Financiero, som är regeringskritisk och nyliberal men tillhör en annan ägargrupp, stödde den.

Inte alla anklagelser är grundlösa, utan snarare ryckta ur sitt sammanhang. Ett rallarslagsmål kan framstå som en oprovocerad misshandel om man visar bara den ena sidans slag och sparkar.

2002 utspelades svåra oroligheter i Venezuelas huvudstad Caracas, och en grupp militärer störtade kortvarigt den valde presidenten Hugo Chávez. Under tiden gav samtliga privata TV-kanaler 24/7-bevakning av oppositionens demonstrationer och presskonferenser, medan de hade uttryckliga order att inte sända några som helst uttalanden från regeringssidan. När dagen efter kuppen Chavéztrogna demonstranter motmobiliserade och tog över stadskärnan, ställdes plötsligt all nyhetsbevakning in och ersattes av såpoperor.

Dessa händelser, väl belagda i exempelvis dokumentären The revolution will not be televised men nästan helt okända i väst, satte djupa spår i den latinamerikanska vänstern. Precis som alla vänsterregeringar vidtar mått och steg för att förhindra en ny militärkupp a´la Chile 1973, vill de gardera sig mot en ny mediekupp a´la Venezuela 2002.

I Ecuador ställde sig privata medier på samma sätt bakom ett polismyteri mot den valda regeringen. Helt nyligen avslöjade The Guardian hur Mexikos största TV-bolag Televisa under åratal haft hemliga avtal som garanterade högerpartiet PRI fördelaktig bevakning, medan vänsterns Lopez Obrador skulle göras ned. När deras ekonomiska intressen är hotade kan mäktiga mediekoncerner förbluffande snabbt släppa alla journalistiska ideal.

Det är ingen tvekan om att en del lagar och åtgärder varit mindre lämpliga. Ändå – vare sig man befinner sig i Venezuela, Ecuador, Bolivia eller Argentina är det bara att slå på TV:n för att ta del av hätska anklagelser om att den valde presidenten är galen, diktator eller genomkorrumperad. I praktiken befinner sig alla länderna väldigt långt från ett åsiktsmonopol. Det massiva opinionsstödet för vänsterregeringarna kan inte bortförklaras med indoktrinering.

De latinamerikanska vänsterländerna har varit ekonomiska framgångssagor, medan EU kollapsar och USA lever på kredit. Det går knappast att förneka, därför angriper man dem istället utifrån demokrativinkeln. Men då måste man också räkna in detta: under 10 år har Ecuador, Bolivia och Venezuela mellan sig hållit 11 folkomröstningar – 10 segrar för regeringssidan, en förlust, som respekterades. Inom EU röstar man om när resultatet blir “fel” . Flera länder har tagit steg mot direkt och deltagande demokrati. I Venezuela har en mängd folkrörelsemedier vuxit fram som ofta skarpt kritiserar korruption och maktmissbruk även på regeringssidan.

De latinamerikanska folken har konsekvent gett vänsterregeringarna sitt godkännande vid valurnorna. Är det vår sak att underkänna dem?