Pressetiken säger att medier endast undantagsvis bör rapportera personers etnicitet. Men hatbrott är ett sådant undantag. Mediernas uppgifter kring den brutala misshandeln i Malmö har varit så knappa att attacken blivit obegriplig. Ett hatbrott, säger polisen – men utan signalement, sociala sammanhang eller möjliga motiv. Om inte traditionella medier ger nyheter en relevant och begriplig inramning hjälper de bara publikströmmen till hatsajterna. Det skriver Paul Frigyes, journalist.
Man vet att mediernas rapportering har brustit om man går in på rasistsajten Avpixlat i hopp om att bli mer upplyst. Lite skamset får jag erkänna att det var så jag kände efter veckans medierapportering om den gambiske man som inför ögonen på sin 18 månader gamla son misshandlades grovt i Malmö. Mediernas uppgifter var så knappa att brottet blev direkt obegripligt – ett hatbrott beskrivet utan signalement, sociala sammanhang eller möjliga motiv.
Vid sådana svarta hål i rapporteringen sveper rykten snabbt över arbetsplatser och skolor. När ingen information finns att hämta söker sig de googlande skarorna på jakt efter signalement och detaljer till forum som Flashback – eller Avpixlat. På de sajterna fanns uppgifter om ett påstått ursprung hos dem som attackerade den gambiske mannen. Var det relevant? Absolut. Var det sant? Vet inte.
Redaktionernas förklaringar till knappheten i detaljer om förövare brukar vara att preliminära uppgifter inte är verifierade – och att uppgifter om etnicitet inte är relevanta. Alltså strider de mot pressetiken. Och visst ska man undvika att ange etnicitet när den inte behövs för att förstå omständigheter och motiv bakom ett brott, exempelvis bankrån.
Men det finns undantag. Icke verifierade uppgifter och vittnesmål kan publiceras utan att nödvändigtvis strida mot det etiska regelverket. Detta gäller även uppgifter om personernas bakgrund, ålder och kön – i de fall när de är relevanta. För de pressetiska reglerna har en reservation: ”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung (…) om det saknar betydelse i sammanhanget.” (Min kursivering.)
Själva etniciteten är givetvis ingen förklaring till brott. Men när en man och tre kvinnor fysiskt börjar attackera och misshandla en ensam svart man med ett litet barn, och en större grupp raskt ansluter för att delta i vad polisen bedömer som ett hatbrott – då är det så exceptionellt att minsta detalj om gruppens signalement, samhörighet, inre band och gemensamma motiv och synbart spontana samverkan är relevant.
I hatbrott är rent allmänt den sociala inramningen central. Om till exempel en jude misshandlar en arab på en gata i Malmö – eller vice versa – då vore det direkt fördummande att beskriva det som ett fall där en 43-åring misshandlar en 34-åring, utan att nämna etniciteten.
Veckans attack på gångbron i Malmö förblir närmast obegriplig. Finns det andra, ännu ohörda, vittnesmål som komplicerar förloppet? Är det någon från pressen som knackat på de många lägenheter vid Kroksbäck som hade första parkettplats till misshandeln? Skulle det inte finnas ett enda vittne som kan ge ledning till vilken samhörighet som finns mellan förövarna, som enligt offret även de brukar vistas i området?
Behovet av frågande journalister är extra stort eftersom polisen under den gångna veckans undersökningar har bemötts med kyla i området.
Traditionella medier står ofta rådvilla inför den nya mediesituationens öppenhet, stora tillgänglighet och möjligheter att fortlöpande korrigera fel. Men det går att anpassa sig till den nya snabbrörligheten utan att göra våld på pressetiken. Medierna kan vid behov även ange tydligt om vissa publicerade uppgifter om till exempel signalement inte är verifierade.
Att bara officiöst rapportera förlopp i stället för att leta fram uppgifter om höggradigt känsliga brott och ge dem en begriplig inramning – om än preliminär – hjälper bara publikströmmen till hatsajterna.
Det är inte de pressetiska reglernas begränsningar som är problemet. Utan pressens alltför ängsliga tolkningar av dem.