Feministiska lågvattenmärken tycks komma i cykler, som allt annat. Varför brände feminister bh:n på 60-talet? För att göra världen till en bättre plats? Blir det fred på jorden för att Femen ständigt visar brösten i politiskt syfte?

Och vad uppnår man genom dagens feministiska trend att skapa konst av mensblod?

Mens kallas för det sista tabut, och det är behjärtansvärt att vilja förbättra livet för kvinnor på platser i världen där mensen innebär att man måste sitta isolerad i en hydda eller har smutsiga tyglappar i trosorna för att bindor inte finns eller är för dyra.

Men att måla tavlor i mensblod, göra youtube-filmer där man slickar på sina använda tamponger, tillverka läppstift av sin egen mens, och som något slags ”statement” låta blodet rinna fritt nerför låren under ett maratonlopp – är det verkligen bästa vägen att gå för att skapa förståelse för menstruationens dilemma i världen?

Mensaktivister tycks oftast arbeta med provokationen som tyngsta artilleri.

En allmänt högre medvetenhet om kvinnors – och mäns! – hormoncykler, vore bra. Att den uppgiften har hamnat i händerna på ”feministiska” mensaktivister är beklagligt, därför att deras tillvägagångssätt fjärmar publiken snarare än får den att närma sig ämnet.

Mensaktivism förlöjligar menstruationen och ”konstnärernas” tillvägagångssätt vanärar kvinnor som har verkliga problem kopplade till sin mens.

Aktivisterna förnedrar även sig själva, för hur ska man kunna ta på allvar fotografier där kvinnor poserar med mensblod smetat i ansiktet?

Det är som att försöka skapa medvetenhet om problemet med för få toaletter i tredje världen genom att kleta in sig i bajs.

Ska diarréaktivism bli nästa fluga?

Det som stör mig allra mest med den här sortens konst och aktivism är att utövarna medvetet förlöjligar sig själva och samtidigt kräver att bli tagna på allvar.

En man som gör spermakonst skulle automatiskt klassas som en äcklig idiot men när en kvinna gör menskonst ska hon hyllas.

Som vore det en förmildrande omständighet att vara kvinna.

Det finns människor som verkligen kämpar med den här frågan, som gör allt i sin makt och mer därtill för att kvinnors lidande ska minska.

En sådan person är indiern Arunachalam Muruganantham. Han stod inte ut med att se sin fru och sina systrar smussla med smutsiga trasor och tidningspapper för att bindor var för dyrt, så han uppfann en enkel maskin som möjliggör för kvinnor att själva tillverka billiga och bra mensskydd. 

En annan smart uppfinning är menskoppen, en silikonbehållare som används som mensskydd om och om igen i upp till tio år.

Organisationen Ruby cup ser till att för varje ”kopp” de säljer i väst distribuera en till flickor i bland annat Kenya så att deras mens inte ska hindra dem från att gå i skolan. 

Det är närmast tragiskt att dessa hängivna människor ska behöva dela scen med regelrätta pajasar.