I en debattartikel påSVT Opinion ställer journalisten Anna E. Nachman frågan om vad man uppnår genom dagens feministiska trend att skapa konst av mensblod.

Det korta svaret från oss mens- fitt- och kroppskonstnärer är: Nachman blir störd och skriver om det.

Enligt Aliaa Elmahdy, aktivist och bloggare från Egypten med asyl i Sverige, finns kvinnor vars första ord när de hör talas om menstruation är:
”Berätta inte för någon att du har mens! Det är en skandal.”

Kvinnorna måste i förväg beräkna sin mens för att inte synas med en blodfläck. De döljer sina bindor, gömmer dem i sina kläder och dröjer sedan på toa för att inte ses av män, smyger ut och smusslar undan skammen.

Det finns flickor som får sina nyinköpta mensskydd kamouflerade, som låtsas när de faller ur deras väska att de är någon annans. Allt för att inte trakasseras av pojkar.

De fostras med att deras kvinnlighet är en börda.

Femenbilden medAliaa Elmahdy är ett exempel på sexualpolitisk konst som vägrar acceptera en extrempatriarkal lag om förbud mot icke-undfallande, otäckta, mensblödande kvinnor.

När vi belyser fanatiker som dödshotar kvinnor som inte skäms, stärker vi dem som ännu gömmer sig. Att belysa när mens anses värre än mord, är politik.

Provokation får människor att reagera och ifrågasätta, så att en diskussion om uppdaterade gränsdragningar möjliggörs. Både samhälleliga och personliga. Så har det alltid varit.

68-rörelsen, menskonst och femenaktivism har förbättrat världen. Vårt arbete behövs.

Den upprördhet som samhällsmedborgare känner över bröst, blod, bajs och kiss, beskriver samhällets stördhet i förhållande till det naturliga.

Det stämmer inte som Nachman påstår att fittkonst eller ”mensaktivism förlöjligar menstruationen och ’konstnärernas’ tillvägagångssätt vanärar kvinnor som har verkliga problem kopplade till sin mens”.

Påståendet om att vanära kvinnor påminner om patriarkalt hedersförtryck.

Vi aktivister förlöjligar inte oss själva, det är personer som Nachman som förlöjligar oss. Det är ingen vanära att vörda mensblod, det är en rättighet.

Det är vår konstnärliga uttrycksfrihet att estetiskt definiera vårt personliga och biologiska förhållande till vårt utstötta blod.

Mensblodskonstnärer vill att mensblod värderas på samma villkor som annat blod.

Historier som spelar på makt och vedergällning passerar obemärkt i vardagen med glorifiering av våld och blod i böcker, filmer och tv-serier.

Samtidigt kallas kvinnor äckliga när de seriöst lekfullt utforskar stigmatiseringen av sin månadscykel.

Män som gör sperma-, kiss-, bajs- och blodkonst ÄR hyllade på världens främsta konstmuseer och utställningar. Därför hittas till exempel självporträttet ”Blood Head” av Marc Quin på National Portrait Gallery i London.

Konstnären Casey Jenkins som stickar sin menscykel har uppnått ett av sina syften: Vi diskuterar tabun.

Människor hyllar och lovordar det vi gör – att vi uppmärksammar och belyser ämnet.

Aktivism, konst och att använda mensblod handlar om en normalisering av något naturligt. Vi för en diskussion om vad som uppfattas som normalt eller smutsigt, löjligt och äckligt.

Om varför mensblodet är tabubelagt.

För oss mens- fitt- och kroppskonstnärer finns ingen motsättning mellan menskonst och globala projekt för bättre mensskydd.