Jag kommer aldrig att glömma fredagseftermiddagen för exakt ett år sedan den 22 juli 2011, då jag satt på mitt kontor på Rosenbad. Ett flashmeddelande från TT smattrade till i mobiltelefonen 15:40. Det löd: ”En kraftig explosion i Oslo har skadat flera personer och förstört byggnader i regeringskvarteren”. Resten är historia.

Jag tror att varje generation har sina egna kollektiva ögonblick. Ögonblick vi minns vad vi gjorde tillsammans ett visst tillfälle, vilken plats vi befann oss på, och hur sinnesstämningen hänger kvar genom livet. Ögonblick som binder oss samman.

Ljusa och positiva sådan som när min farmor Sonja gick där med barnvagnen på Kungsgatan i Stockholm full av glädje i kroppen. Det var den sjunde maj 1945. Människor från kontoren tömde sina papperskorgar. Tyskland hade kapitulerat. Andra världskriget var slut i Europa.

Men vi minns också de tragiska ögonblicken. Jag kommer aldrig att glömma fredagseftermiddagen för exakt ett år sedan den 22 juli 2011, då jag satt på mitt kontor på Rosenbad. Ett flashmeddelande från TT smattrade till i mobiltelefonen 15:40. Det löd: ”En kraftig explosion i Oslo har skadat flera personer och förstört byggnader i regeringskvarteren”. Resten är historia. Några timmar sedan visste vi att Anders Behring Breivik brutalt mördat unga socialdemokrater på sommarlägret på Utöya och sprängt en bomb mitt i Oslos regeringskvarter.

Jag tror att varje person som varit med i ett politiskt ungdomsförbund greps speciellt av tragedin när paradiset på Utöya plötsligt förvandlats till ett helvete. Trots ideologiska skillnader finns ofta respekt för varandras engagemang mellan alla de som slussats vidare i politiken via ungdomsförbunden. Sommarläger och kongresser har format mig och många andra. Det är en berusande känsla att som ung idealist vara på ett sommarläger något som tusentals unga politiker i Norden också gör just denna sommar. De politiska ungdomsförbunden skrivs ofta ned i media. Men samtidigt finns ingen annanstans i världen så många unga folkvalda politiker som i just Norden.

Idag minns vi de som mördades på Utöya och i regeringskvarteren i Oslo. Tankarna går till överlevande och anhöriga men också till alla de som utgör den norska demokratins ryggrad. Jag tänker bland annat på medlemmar i partier och ungdomsförbund, förtroendevalda politiker och opolitiska tjänstemän.

Jag kommer liksom förra året tillsammans med kollegor att delta vid en minnesgudstjänst i norska kyrkan i Stockholm. Som svenskar har vi ett särskilt förhållande till Norge. Vi är många som vill visa vår solidaritet med det norska samhället. Norge har en stolt historia. Parlamentarismen kom först till vårt västliga grannland. När demokratiska idéer levde en undanträngd tillvaro i Sverige, hade norrmännen redan tagit de första viktiga stegen mot folkstyre. Nationaldagen firas till minne av Eidsvollförfattningen 1814. Nordens första demokratiskt sinnade grundlag.

Idag minns vi offren och skickar en tacksamhetens tanke till alla de som oförtrutet arbetar vidare. Som Norges statsminister Jens Stoltenberg uttryckte sig efter det fruktansvärda dådet: ”Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. Men aldrig naivitet.”

Med sina ord gav Stoltenberg uttryck åt det enda rimliga förhållningssättet i mötet med de som med våld angriper vårt öppna samhälle. Detta oavsett om vi talar om attentat i Oslo, Utöya, Toulouse, Burgas, London, Madrid eller Stockholm. Vi ska inte vara naiva, en del tycks tro att det inte behövs polisarbete, men vi ska inte heller låta rädslan ta över.

I samband med att nyheten om händelserna i Norge kablades ut över världen var det många som drog förhastade slutsatser. Många föreställde sig en annan gärningsman. Om inte insikten kommit tidigare så borde lärdomen för dem ett år senare vara att vi aldrig får fastna i invanda tankemönster. Istället för att se extremister som isolerade öar bör vi kartlägga hur de liknar, inspirerar och provocerar varandra.

Terroristen Anders Behring Breivik verkade inte i ett tomrum. Hela hans värld ekade av islamofobi, extremism och främlingsfientlighet. I sitt manifest skrev han att invandrare skulle få 25 000 euro för att låta sig deporteras. De som motsatte sig deportation skulle avrättas. Framför sig såg han en modern förintelse riktad mot muslimer. Detta i ett Europa där 8 000 bosnienmuslimska män slaktats i folkmordet Srebrenica 1995.

Hatet mot muslimer, judar, romer och flyktingar jäser i dagens Europa. Muslimska kvinnor trakasseras när de bär slöja, islamistiska fundamentalister hotar det fria ordet med våld och nynazister ifrågasätter Förintelsen. Det finns knappt längre något europeiskt land som inte har ett främlingsfientligt eller populistiskt parti i sitt parlament.

Demokratipolitiken är stommen i regeringens handlingsplan mot våldsbejakande extremism med ett brett anslag med fokus på preventiva åtgärder. Det är en i allra högsta grad medveten prioritering, där Sverige skiljer sig från andra länder. Syftet med handlingsplanen har aldrig varit att peka ut någon enskild grupp. Det förebyggande arbetet ska vara balanserat och grundat i forskning. Vi får varken underskatta eller överdriva hotbilden. De 15 åtgärderna i handlingsplanen och de 62 miljonerna som satsas under tre år fokuserar på att sårbara individer ska hjälpas i tid genom utbildningssatsningar, avhopparverksamhet med mera. Vi vill stärka det civila samhället, behöver mer kunskapsinhämtning och omfattande europeiskt samarbete.

Vi vet inte hur morgondagens extremism gestaltar sig. Vi måste ha en bred syn på den våldsbejakande extremismen utan skygglappar. En kula, knivhugg eller bomb mot demokratin och dess medborgare är lika skadlig oavsett förövarens ideologiska eller religiösa övertygelse.