”Har ni hört om den otäcka dödsolyckan uppe i Kiruna? Har ni hört om flickan som föll genom ett gallergolv. Hur kan något sådant hända?”

De orden möter mig i läkemedelsrummet på en vårdcentral i Stockholm där jag gör min praktik.

Det är min syster de pratar om.

Och samma fråga har ekat inom mig sedan jag förstod vad som hände den 27 juli i år. Hur kan det hända?

Jag har valt att inte berätta för mina kollegor om Julias död. Det hjälper mig att upprätthålla fasaden.

Eller... egentligen är det en förutsättning för att jag ska hålla ihop; kunna ha något slags kontroll över mina känslor – för att överhuvudtaget överleva.

Jag behöver ha möjligheten att skapa distans mellan mig och vetskapen om att min älskade syster, och den framtid vi såg tillsammans, är borta för evigt.

Många har nåtts av nyheten om den fruktansvärda olyckan via media – och de flesta ställer sig lika undrande till hur det kunde ske. Även människor, som på så många sätt har en naturligt stor distans till olyckan och verksamheten, ha berörts.

Olyckor inträffar. Ibland går det bra, ibland går det sämre.

Olyckor inträffar – och ibland går det så illa som det gick för vår älskade Julia.

Julias kollegor gjorde hjälteinsatser, och sjukvården gjorde allt som gick. Men det räckte inte för att rädda hennes liv – eller ens för att vi skulle kunna donera hennes organ, som jag vet att hon hade velat. Hennes kropp var alldeles för trasig efter det trauma den utsatts för.

Olyckor inträffar och ibland bär den drabbade själv en liten del av ansvaret. En trött chaufför; för hög hastighet; lite slarv, oaktsamhet eller okunskap.

Ibland inträffar dock olyckor där den drabbade inte bär någon del av skulden. Så var fallet vid olyckan som blev min syster Julias död.

Julia var alltid noga med säkerheten, så som våra kärleksfulla föräldrar lärt och fostrat så länge vi kan minnas. Olyckan inträffade på en anläggning som ansågs vara säker, där arbetsytan – lika självklar som golvet under dina fötter – trots det öppnade sig som ett hål under Julia.

Jag har länge skjutit ifrån mig insikten om vad som föranledde olyckan. Jag har inte velat förstå. Men det kommer ikapp, och den ekande frågan måste besvaras:

Julia dog för att personalens tillbudsrapporter om anläggningens säkerhet inte togs på allvar.

Julia dog ske för att inga – eller uppenbart otillräckliga – åtgärder vidtogs när det varnades för att anläggningen hade stora brister.

Julia dog för att man inte förstod allvaret i besiktningens anmärkningar.

Julia dog för att ansvariga på LKAB upprepade gånger inte hörsammade Arbetsmiljöverkets larm om otillräckliga säkerhetsrutiner, med start redan sju år innan olyckan.

Julia dog eftersom det inte fick några omedelbara konsekvenser för företaget när larmen försummades.

Gruvindustrin står för en stor del av sysselsättningen i Norrbotten. Industrin är en förutsättning för länets invånare att kunna bo och leva där, liksom den tillför mångmiljardvinster till staten.

När både stadsflytt och en tids lägre järnmalmspris påverkar lönsamheten håller man inte bara de egna anställda på sträckbänken, utan hela kommunen.

De som påverkas mest är dock troligen entreprenörerna, som till slut tvingas kompromissa med säkerheten till förmån för prestationer och därigenom bibehållna avtal.

De flesta ser vad som händer men av rädsla för att förlora ett avtal eller en anställning knyter många näven i fickan, för att kanske bara ta upp den i fikakuren och drämma den i bordet bland jämbördiga kollegor.

Den mentaliteten leder till att de som egentligen borde få höra inte behöver lyssna.

Att ta konsekvenserna av sitt handlande är något de flesta får lära sig redan som barn. Vilket handlande som leder till vilka konsekvenser är något vi får lära oss genom livet.

Med egen erfarenhet av vitt skilda verksamheter vågar jag påstå att vi, oavsett vilken bransch vi är verksamma inom, måste lyssna till vad det är som inte sägs.

När den svårt rostangripna golvplattan gav vika under min syster Julia föll hon och hennes beundransvärda personlighet, drömmar om framtiden och livsglädje, ner mot sin död.

En genomgod, varm och unik människa träffar efter några skräckslagen sekunders handlöst fall LKAB:s kalla, hårda anläggning i full drift.

Ingen skyddande ängel hade kunnat rädda Julia när hon föll. Däremot måste jag leva med den smärtsamma vetskapen att själva olyckan hade kunnat förhindras, om någon bara hade fattat kloka och medmänskliga beslut.

Nu är det inte längre bara vi anställda som ser och förstår vad som försiggår. Nu vet hela Sverige, oavsett avstånd till LKAB:s verksamhet.

Till och med sjuksköterskorna på en vårdcentral i Stockholm vet.

Hur kan vi låta det hända?

Aldrig mer.