SKÖNHETSOPERATIONER ”Svenska plastikkirurger borde göra studiebesök i andra länder för att lära sig patientbemötande och hur uppföljning skall se ut. Nu är ju de privata plastikkirurgerna lite mer serviceinriktade om man jämför med Landstinget som känns som ett slakteri. Landstinget hafsar bara ihop, de är inga esteter som tänker på att ärren som blir eller jämnheten eller ska jag säga ojämnheter är något som kan störa patienten i flera år. Det är ett psykiskt övergrepp att behöva opereras inom Landstinget.” Det skriver Jeannette Månbrink som själv genomgått flera operationer i bl. a Polen och fungerar som stödperson för människor som väljer att operera sig utomlands.
När jag valde att åka utomlands så var jag ganska påläst om kliniken, ingreppet och komplikationerna som det kan innebära med det ingrepp jag nu valt. Jag pratade med min husläkare som skrev remiss till Landstinget där jag fick en konsultationstid efter 3 månader som skulle innebära ytterligare väntetid för operation i upp till 3år. Plastikoperationer är inget som Landstinget prioriterar, fast jag själv mådde jättedåligt över det som hände med kroppen efter en enorm viktminskning, och kunde inte tänka mig att vänta ytterligare 3 år för att känna mig trygg i mig själv och mer öppen och social. Man är oerhört hämmad som överviktig, men minst lika hämmad över andra saker när man lyckats gå ner 70% av övervikten.
Sen gick jag till en privat plastikkirurg, där bemöttes jag med krav om att jag måste ha en viss BMI, och att bantning kanske vore en bättre väg för mig att gå, än att eventuell fettsuga de problemområden jag har kvar. Men BMI skalan är inte min vän. Att för det första gå till en plastikkirurg och be om hjälp, känns inte riktigt bra, och bara det känns kränkande mot mig själv. Att dessutom bemötas med förakt ,och brist på medkänsla, och få höra att ”om du låser in dig i 9 månader och går ner 40kg så kanske jag kan tänka mig att hjälpa dig,” är totalt vidrigt.
Jag går nämligen dit med ett problem som jag levt med en längre tid, något som är psykiskt jobbigt för mig. Att jag inte kan gå och röra mig normalt för att huden inte hängt med är påfrestande. Ska jag då utsätta mig för mer problem genom att tvinga mig själv att gå ner ännu mer i vikt, och få ännu mer problem med att röra mig, eksem och lukt och allt som hör till, bara för att han tycker det är trist att göra lårplastik, och hellre väljer en patient som bara vill göra tuttar? Jag såg det som ett steg på vägen, att sen kunna börja röra mig ordentligt, lägga till mer motion och gå ner sen när jag kan röra mig mer normalt.
Andra plastikkirurger har andra sätt att säga nej tack på, de drar till med en enorm prislapp. Av en annan plastikfirma fick jag ett pris på 90.000:- För samma ingrepp som i t.ex Polen kostar 25.000:-
Och tänk om jag var som många andra, helt knäckt över hur jag ser ut och måste göra ingreppet för att ens vilja leva. Att få höra att ”du är för fet för att jag ska göra ingrepp på den där kroppen”. Det uttalandet skulle kunna få vem som helst att bli knäckt. Jag var redan knäckt av mina problem innan jag sökte upp kirurgen! Så bemötandet var inte det jag önskade mig.
Jag vände mig till medicinska resebyråer. Och fick en hel del information där, och sökte egen information på nätet, och var inne i olika forum och sökte andras erfarenheter om plastik utomlands. Jag förstod mycket väl att man får hjälp i Sverige, på vårdcentralen om komplikationer skulle uppstå. Det kan man inte bli nekad när man har gjort plastik utomlands och inte stannar i utlandet tillräckligt länge för att göra det där. Vilket är att rekommendera. Stanna hellre och bli hel innan hemresan!
Vården utomlands är mycket mer holistisk. De har full koll på dig så fort du tar första steget in på kliniken. De pratar med dig, ger dig all tid i världen för att ställa dina frågor, de tar blodprov och du skriver sedan på kontrakt om att du fått all den information som en kirurg måste ge dig.
Det var inte förrän jag var utomlands som jag fick veta att jag var tvungen att uppfylla vissa kriterier för att bli opererad. Och då menar jag inte BMI skalan.
Det jag hört här i Sverige är att man inte ska röka på 4 veckor före och efter operationen. Jag röker inte så det var inga problem. Men att man inte får ta Treo och Ipren hade jag ingen aning om, att bantning eller minskning av kolhydrater inte är att rekommendera, samt att rökning och alkohol är strikt förbjudet upp till 4 veckor efter operation också, visste jag inte heller.
Allt detta får jag själv stå för att jag följt, och intyga i det kontrakt som jag fick skriva på.
Men inget eller ingen kan försäkra mig eller kirurgen mot komplikationer som kan uppstå av narkos. Narkos är den största boven i ett ingrepp, sådant skall man själv vara fullt medveten om, och därför komma med någorlunda bra hälsa till operationen. Det här är något man ansvarar ansvarar själv över, eftersom ingen kirurg sitter barnvakt åt sina patienter i flera månader innan ingreppet. Man ger ett löfte att man skött sig. Och blodprov tas alltid före operationen så att de har en referensram och ser att man inte bär på någon infektion. Ett kontrakt tar inte bort ansvaret från kirurgen. Men en kirurg är bara en kirurg, hon eller han är ingen Gud.
Men med tanke på hur kirurger bemöter patienter här i Sverige; jag har träffat flera stycken och mail korresponderat med en hel hög. Då framställs framförallt polska och estniska och lettiska läkare som Gudar. Men inte en Gud på det sättet, utan att de visar ödmjukhet, är empatiska och lyhörda och visar patienten respekt genom att inte förnedra eller uttala sig klantigt som ”att man borde tänka om och banta 40kg först och sen komma tillbaka om 8 veckor”.
Landstingets operationsal är inte säkrare än en operationssal i Polen. Oftast är det nog tvärtom.
I t.e.x Polen så jobbar verkligen läkare som läkare. De jobbar och utför operationer varje dag. Inte som här där kirurger ibland hinner bli ringrostiga mellan ingreppen. Det har jag råkat ut för, och det känns inte särskilt betryggande. För man har även själv ansvar att ifrågasätta kirurgen, om han känner sig redo och hur många liknade ingrepp han gjort och vad för komplikationer som eventuellt kan uppstå, och om han har en bra dag. Min uppfattning är att svenska plastikkirurger är så upptagna så att de inte kan sköta uppföljningen själva utan skickar en assistent. Så är det inte utomlands. Här blir man gärna hemskickad samma dag som ingreppet ,eller som bäst, dagen efter. Den policyn har de inte utomlands, då de vill övervaka oss patienter i minst 2 dygn och rekommenderar oss kvar i landet 8-10 dagar efter ingreppet, så att de finns tillgängliga om något skulle hända.
Händer det något så får man om man har tur, en telefonkonsultation men inga åtgärder. Det är min erfarenhet av den svenska vården. Men i t. ex Polen så ser man att om en sutur går upp, så är det en komplikation och man får komma in omgående för att sy om stygnet som gått upp. Här i Sverige fick jag höra att jag kunde tejpa ihop det. Jag är patient och vet inte hur jag ska tejpa på rätt sätt ens, och bra blev det verkligen inte. Bara för det har jag har två helt misslyckade ärr som läkaren inte ens erbjöd sig att göra något åt. Det är skamligt att han tycker att jag ska betala för att göra om dom, eller få lära mig leva med dem. För mig borde han vara perfektionist och borde själv inte vara nöjd och lämna mig med dessa fula ärr.
Mottagandet som patient är så annorlunda om man jämför dessa kalla, bittra och ovilliga kirurger i Sverige med den respekt som visas när man kommer utomlands. Kanske det där är en kulturfråga? Respekt för äldre, klienter, patienter eller auktoriteter finns inte lika utbrett här som i andra kulturer. Jag förstår varför patienter väljer att åka utomlands förutom att det är en tredjedel av priset som erbjuds där mot i Sverige för samma ingrepp. Man får så mycket mer utomlands. Man får all uppmärksamhet av hela klinikens stab. Man får en otrolig service och allt är oftast nytt och mycket renare, den senaste tekniken och senaste utrustningen. För dom är det viktigt med det bästa.
Det ser ut och känns som ett lyxspa man hamnat på. Plastikkirurgen har trevliga kollegor och de har full koll på dig hela tiden. Hur du mår både fysiskt och psykiskt. Man ses inte som en förståndshandikappad eller som ett köttstycke som de måste fixa till för att kunna gå till banken.
Min erfarenhet av dom utländska kirurger som inte kan träffa mig IRL på regelbundna kontroller efter ingreppet, är att dom gör sina egna efterkontroller genom att ringa upp och be om nytagna fotografier på ingreppet med full rapportering om hur det går. De vill veta och antecknar allt som hör till just mig. De ser mig som en person.
Här så åkte jag hem samma dag som min bröstförstoring med budskapet att vi ses om ett år. Det känns inte riktigt bra. Man känner sig inte viktig.
För mig känns det som att svenska plastikkirurger borde göra studiebesök i andra länder för att lära sig patientbemötande och hur uppföljning skall se ut. Nu är ju de privata plastikkirurgerna lite mer serviceinriktade om man jämför med Landstinget som känns som ett slakteri. Landstinget är då värst med sina ingrepp, de hafsar bara ihop, de är inga esteter som tänker på att ärren som blir eller jämnheten eller ska jag säga ojämnheter är något som kan störa patienten i flera år. Det är ett psykiskt övergrepp att behöva opereras inom Landstinget.
Även om det gått illa för den här familjen, så har det gått bra för så många andra. Risken för komplikationer är inte större utomlands även om vi i Sverige gärna vill tro att vi är bäst. I det här fallet är vi nog bland de sämre.