Almedalsveckan 2013 utger sig för att vara ”Sveriges största demokratiska mötesplats”, men antalet arrangemang som har ett minoritetsperspektiv är minimalt. Sverige har fem nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Det är minoriteter med historisk hävd – därför har dessa språk och kulturer getts särskilda rättigheter. Att stärka dem, och lyfta fram minoriteternas röster, är en demokratifråga.

Almedalens högt satta demokratiska ambition leder till högt ställda krav. Men av 2305 arrangemang fokuserar endast fyra stycken – 0,17 procent – i någon mån på de nationella minoriteterna. Tyvärr verkar det vara så att när de representerande organisationerna inte själva arrangerar samtal som uppmuntrar till perspektiv utanför den gängse normen så äger dessa samtal inte rum.

Almedalsveckan 2012 lockade ett antal minoritetsorganisationer som arrangerade flera program. Bland annat ett seminarium lett av Maria Leissner, ordförande i delegationen för romska frågor, där bland andra Sametingets Ungdomsråd, Svenska Tornedalingars Riksförbund och Domino Kai som romsk representant diskuterade trakasserier, hot och kampen för att kunna ta tillbaka språk och identitet. ”50 procent av våra medel går åt till att skydda vår säkerhet vid våra arrangemang. Så ska det inte behöva vara 2012 i Sverige”, sa Victor Reichmann, ordförande i Judiska studenter i Göteborg.

Att man i år inte finns på plats handlar till stor del om bristande ekonomiska möjligheter. Många minoritetsorganisationer, inklusive Podium som arbetar för att tillgängliggöra litteratur på minoritetsspråk, vittnar om allt mindre resurser till verksamheterna. Vi har sökt med ljus och lykta efter möjliga samarbetspartners med uttalat intresse för de nationella minoriteterna, utan resultat. Det är både sorgligt och obehagligt att majoritetssamhället oftast ignorerar dessa frågor.

Försommarens händelser i Husby visar med all tydlighet vad som händer när människor inte inkluderas i samhället. Om inte de demokratiska mötesplatserna öppnar för röster utanför majoritetssamhället, tar dessa röster sig andra uttryck. Enligt lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk, som trädde i kraft den 1 januari 2010, ska det allmänna främja de nationella minoriteternas möjligheter att behålla och utveckla sin kultur i Sverige. Till exempel ingår det i Kulturrådets uppdrag. De är inte ensamma om att i år ha förbisett de nationella minoriteterna, vilket ger slutsatsen att om ingen riktar en blåslampa mot arrangörerna så hamnar detta perspektiv i skymundan.

Vi skulle gärna se att både intresseorganisationer, partier, kommuner och landsting tog sitt ansvar. Ett minoritetsperspektiv behöver genomsyra deras verksamheter. Timurs Umans nya avhandling (april 2013) från Lunds Universitet visar att kulturell mångfald resulterar i positiva ekonomiska effekter – det handlar alltså om både tillväxt och demokrati.

I ett land som på sistone tyngts av protektionistiska och nationalistiska åsikter (samt ren främlingsfientlighet och rasism) behöver de demokratiska rättigheterna stärkas, särskilt för de grupper vars röster inte per automatik inkluderas i samtalen.